Abstract: During the Cold War, the Swedish Navy followed a strategy built on Sea Denial aiming to deny an aggressor to take the full advantage of the Baltic Sea. When now Sweden will enter (join) NATO as a member, this will not be enough. Sweden, in cooperation with the other allies partners, should follow a strategy aiming for Sea Control in the Baltic Sea and its approaches.

The Nordic-Baltic region is maritime in character. With the exception of the Finnish-Baltic land border – interrupted by the St Petersburg area – the region is surrounded by sea. Its economic and military links with the rest of the world are by transports at sea and in the air. All the countries in the region depend on secure maritime links for their supplies and commodities – exports and imports. In the event of an attack, all the countries depend on military support, which can only come by sea and, for lighter transport, by air.

The northern waters are mainly linked to the Russian second-strike capability and submarine warfare in the Atlantic Ocean and the North Sea. Sweden is unlikely to have enough ships suitable for combat in the North Atlantic in the foreseeable future.

The Baltic Sea approaches constitute the region’s strategic centre of gravity. If these can be blocked, or at least effectively threatened, the Baltic Sea will be isolated from the North Sea and the Atlantic Ocean, and Russia’s freedom of action in the area would be drastically increased. All the countries in the region would also face supply problems.

Europe is dependent on secure Sea Lines of Communications. While the Baltic Sea and its approaches constitute the main operational areas for the Swedish Navy, the need to support Europe’s maritime security should, hence, constitute an important mission for the navy.

Frågeställningen

Artikeln är avsedd att vara ett led i arbetet med att utarbeta en svensk marin strategi för det fall Sverige blir fullvärdig medlem av Nato. Artikeln försöker besvara frågan om vilka strategiska, operativa och materielanskaffningskonsekvenser det innebär att gå från ett nationellt/alliansfritt marint invasionsförsvar till att vara en marin del i Natos strategi. Vad bör marinens uppgift vara i detta sammanhang? Artikeln tar sin utgångspunkt i en teoretisk marinstrategisk diskussion.

En fråga som snabbt inställer sig är vilken ambition Sverige skall ha för sin marin. Åratal av eftersläpande fartygsbyggnad och små kullar av nya officerare – speciellt i början av seklet – gör att marinen idag har för låg handlingsfrihet. Förhoppningsvis kommer de närmaste åren att innebära en utökning av vår förmåga med ökande handlingsfrihet som konsekvens. Men det kräver att behovet av marinen för vårt lands fria sjövägar tydligt uttalas.

Teori och lite praktik

Den marina domänen

Den marina domänen omfattar havet med luften ovanför samt rymden och cyberrymden. I varje fall taktiskt bör man också lägga till det elektromagnetiska spektrumet eftersom detta spelar en stor roll i sjöstriden.

Havet kan i sin tur delas in i ytan som utgör gränsen mellan havet och luften, undervattensdomänen ned till omkring 900 m djup där konventionella ubåtar kan uppträda samt djuphavet (Deep Sea) med havsbotten (Sea Bed) – ett område som nu tilldrar sig allt starkare intresse (jfr sprängningen av Nord Stream).

Varje domän, sett ur marin synvinkel, ställer specifika krav på materielen och spelar olika roller i sjökrigföringen. Flygande farkoster av olika slag inkl. robotar utgör en integrerad del av sjöstriden. Rymden spelar en allt större roll för spaning, samband, elektronisk krigföring, navigering mm. Cyberrymden är en viktig domän för snart sagt all verksamhet.

Markdomänen är fysiskt skild från den marina domänen, men gränsen mellan de två är inte knivskarp. Vapen kan verka från den marina domänen mot markdomänen (power projection eller maktprojektion) och tvärtom. Den tekniska utvecklingen gör att markdomänens verkansområde sprids ut över vattnet som ”en oljefläck på havet”[1] – och tvärtom. Markdomänen är också den enda av de strategiska domänerna där människan kan leva och verka utan hjälpmedel. Den utgör så att säga basen för den marina verksamheten (jfr Salon Gahlin:  ”När allt kommer omkring, min son, består jorden till tre fjärdedelar av vatten. Resten är bara till att förtöja vid”.) Sveriges skärgårdar utgör en relativt unik övergångszon mellan hav och land. Infrastruktur till havs (till exempel olje- och gasriggar, rörsystem, olje- och gasterminaler samt vindkraftparker) kan liknas vid en artificiell skärgård.

Sjömakt

På engelska skiljer man på Sea Power som är ett strategiskt begrepp och Seapower som är en fråga om identitet – politiskt, kulturell och/eller ekonomisk. Storbritannien är en Seapower och har alltid haft Sea Power. Tyskland hade före första världskriget Sea Power men har aldrig varit en Seapower. Begreppet Seapower kommer från grekiskans talassokrati: talassa = hav and kratein = makt.[2] Talassokrati härstammar från antiken, där Aten var en sådan. Den romerske statsmannen Cicero uttryckte sin tids syn på sjömakt så här: ”När man är herre över havet är man herre över allting.”[3]   Eftersom det inte är möjligt att på svenska skilja på sjömakt i den ena respektive den andra betydelsen används de engelska uttrycken när så är nödvändigt.

Den amerikanske amiralen A.T. Mahan är känd som den som införde det strategiska begreppet sjömakt (Sea Power) men redan den svenske astronomen Bengt Ferner (1724 – 1802) talade om ”Sjö-Magt” i sitt inträdesanförande vid Kungl. Vetenskapsakademien 1756.[4]

Sverige har periodvis haft en stark sjömakt (Sea power) men har knappast varit en sjömakt (Seapower) i betydelsen en talassokrati.

Vad är då sjömakt i strategisk mening? En modern författare som Geoffrey Till, ger följande definition: « vad som krävs för att använda havet … och förmågan att påverka andra människors eller sakers beteende genom det man gör på eller från havet.” Enligt Till är komponenterna i sjömakt ”örlogsflottor, kustbevakning, marin och civil sjöfart, marina industrier i vid bemärkelse och, i förekommande fall, land- och luftstridskrafter.[5]

Detta stämmer rätt väl med Ferner som ansåg att begreppet sjömakt är sammansatt av en stark örlogsflotta och en framgångsrik handelsflotta. Sjömaktens mål är att öka statens rikedom samt skapa herravälde till sjöss (HtS). [6]

Sir Julian S. Corbett definierade HtS som: “Herravälde till sjöss betyder ingenting annat än kontroll av de maritima kommunikationerna; antingen för ekonomiska eller för militära syften. Målet för marin krigföring är kontroll över kommunikationerna och inte, som i landkrig, erövring av territorium. Skillnaden är fundamental.”

Handelsflottan är därför ett fundamentalt element i varje marin strategi. För de flesta länder är marinens raison d’être just att skydda och främja dess handelsflotta. Detta gäller emellertid inte för Sverige, som anskaffade en flotta (1522) för att tvinga ut danskarna från Stockholm genom en så kallad örlogsblockad. Skyddet av sjöfarten har ofta varit en viktig uppgift för den svenska flottan men mer sällan dess huvuduppgift. Men man glömmer ofta att det var flottan som höll ihop stormaktsväldet. Fram till 1809 var den svenska staten en ”circummarin”[7] – dvs havet låg i rikets centrum. Särskilt under stormaktstiden måste det ha gått en strid ström – ett flöde – av fartyg från egentliga Sverige till provinserna runt Östersjön med militära förband, diplomater, tjänstemän med mera samt, inte minst, order och underrättelser. När Finland förlorats upphörde Stockholm att ligga i rikets centrum och hamnade i stället i dess periferi.[8]

I den senaste försvarsberedningens rapport Värnkraft konstateras bara att flottans huvuduppgift ska vara att möta väpnat angrepp i Östersjön medan andra – oklart vilka – förväntas skydda vår försörjning. Slutsatsen torde snarare utgöra ett motiv för att spara på vår marina förmåga än byggd på strategiska överväganden. Här krävs ett omtag av den nya försvarsberedningen!

Corbetts definition är inte längre tillräcklig. En marin strategi måste också omfatta all den infrastruktur som idag finns till sjöss och som är av utomordentlig strategisk betydelse: olje- och gasplattformar och annan därmed förbunden infrastruktur, havsbaserad vindkraft samt el- och datakablar. För många länder är också skyddet av fiskenäringen en viktig strategisk uppgift. Härtill kommer kontroll över marina skyddsområden (Marine Protected Areas) och mineraltillgångar på havsbotten.

Dessa frågor är förhållandevis lite behandlade i den strategiska litteraturen.[9] Sea Bed Warfare har dock blivit ”hett” efter sabotaget mot Nord Stream 1 och 2.  Utvecklingen kommer att gå snabbt men kommer sannolikt i första hand beröra de stora djupen (ner mot 6 000 m). Östersjöns grunda farvatten ställer andra krav än dessa: annan och mycket varierad salthalt, relativt dålig sikt, starkt trafikerad (=mycket buller) etc. samtidigt som kraven på farkoster blir enklare. Sverige med sin relativt stora erfarenhet av minor, minröjning, dykeri och ubåtstjänst borde här ha fördelar.[10]

Herravälde till sjöss

Sjömakten omsätts i handling genom en (marin) strategi. Här är nyckelbegreppet ”havskontroll” (från engelskans Sea Control) eller det svenska ”Herravälde till Sjöss” (HtS). I denna artikel används den äldre termen HtS eftersom författaren rent språkligt föredrar denna term före svengelska ”havskontroll”.

HtS kan aldrig vara fullständigt; det är alltid mer eller mindre lokalt och tillfälligt; det kan aldrig omfatta undervattensdomänen. Under Operation United Protector 2011 mot Libyens diktator Gaddafi hade koalitionen HtS men trots detta kunde libyska specialförband lägga minor utanför hamnen Misratha. Detta tvingade koalitionen till omfattande minröjningsverksamhet.[11] Castex definierade begreppet som ”kontroll över de viktigaste kommunikationslederna på ytan”. En stat som inte har HtS kan fortfarande utnyttja havet för sina kommunikationer, men inte utan särskilda försvarsåtgärder.

HtS erövras, enligt Mahan, genom avgörande slag eller en blockad av den typen som britterna utsatte fransmännen för under Napoleonkrigen. De avgörande slagen är dock ovanliga. Mer vanligt är att HtS uppnås genom en serie framgångsrika strider; en kumulativ strategi.[12]

HtS kan bestridas genom taktiska offensiver av olika slag och genom Fleet-in-being. [13]

Motsatsen till HtS eller Sea Control är Sea Denial – ”havsförvägran”. En strategi byggd på Sea Denial syftar inte till att kunna utnyttja kommunikationerna till sjöss för egen del men att förvägra motståndandaren denna möjlighet. Ett modernt uttryck är A2/AD – Anti Access/Area Denial. Vare sig Sea Denial eller A2/AD har några fungerande svenska översättningar varför Sea Denial används här. Den svenska marinens strategi under senare delen av det kalla kriget var byggd på Sea Denial. Detta var otillräckligt redan då och är definitivt inte tillräckligt när Sverige nu blir medlem i Nato.

Det viktiga med HtS är att det ger handlingsfrihet att utföra egna operationer till sjöss och att hindra motståndarens.

Castex gjorde följande sammanfattning: ”Beroende på om man har eller inte har Herravälde till Sjöss, kan man eller kan man inte:

• I en offensiv strategi, hindra fiendes kommunikationer och attackera hans territorium från havet.

• I en defensiv strategi, garantera egna kommunikationer och hindra fienden från att attackera eget territorium från havet.”[14]

Avseende såväl HtS som Sea Denial bör man skilja på de tre marina deldomänerna: luften, ytan respektive under vatten vartill kommer rymden, cyberrymden och den elektromagnetiska domänen.[15]  Det finns de som hävdar att det är omodernt att diskutera olika domäner (arenor). Dessa har dock helt olika fysiska egenskaper varför var och en kräver specifika taktiska kunskaper och materielsystem?. Detta hindrar inte att operativa och strategiska chefer behöver kunna manövrera inom alla domäner i en samordnad strid.

Luften används för luftförsvar, anfall mot mål på havet och på land samt för spaning och ubåtsjakt.

I och med att våra korvetter nu får kvalificerad luftvärnsrobot bör luftförsvaret ses som en försvarsmaktsgemensam uppgift för arméns kvalificerade luftvärn, flygstridskrafterna och marinens korvetter. Den marina komponenten innebär att luftförsvaret kan börja långt ut till sjöss och får därmed ett betydligt större operativt djup än tidigare. Men detta innebär också vårt luftförsvar måste integreras i Natos. Hela systemet måste ledas från, sannolikt, ett ledningsflygplan typ AWACS eller en kvalificerad luftvärnsfregatt. Redan under Operation United Protector 2011 användes fregatter som C2 Primary Unit i Air Tasking Order (ATO) – d.v.s. en ”flytande AWACS”.

Under kriget i Ukraina har Ryssland gjort omfattande insatser mot markmål med robotar och drönare från plattformar på marken och till sjöss. Dessa har förvisso gjort stor skada, speciellt på civil infrastruktur, men det är också slående hur stor andel av dessa robotar som med framgång har bekämpats av ukrainskt luftvärn.

Vi vet däremot inte hur effektiv rysk bekämpning av fartyg till sjöss skulle varit. Sänkningen av kryssaren Moskva kan sannolikt förklaras av låg beredskap och den ryska kommandostilen som utesluter handlande på eget initiativ. Övriga bekämpade ryska örlogsfartyg har, såvitt känt, sänkts vid kaj.   

Det ryska attack- och bombflyget har spelat en överraskande liten roll i kriget – enligt uppgift pga. svårigheter med ISTAR-processen (Intelligens, Surveillance, Target Acquisition and Reconnaissance) det vill säga att aktivt söka efter, och besluta om insats mot, viktiga mål att bekämpa.

Det är viktigt att uppmärksamma insatserna av beväpnade drönare. Över huvud taget borde Försvarsmakten visa större intresse för obemannade farkoster för olika domäner och uppgifter!

Östersjön utgör ett begränsat område; fartyg till sjöss och flygplan i luften över havet kan bekämpas från land oavsett var de befinner sig – och vice versa. Men detta innebär inte att fartyg och flygplan inte skulle kunna uppträda över havet – det är till och med troligt, av erfarenheterna så här långt att döma, att det är betydligt farligare att uppträda på land, speciellt med stationära eller långsamtgående enheter.

I ett krig i Östersjön skulle fler system vara verksamma än vad som är fallet i Ukraina som saknar sjöstridskrafter. Från vår sida kommer insatser med attackflyg, fartyg med sjömålsrobotar och ubåtar med långräckviddig torped att samordnas – också med övriga Nato-stridskrafter som verkar i området. Detta kräver i sin tur en gemensam lägesbild – en RMP (Recognized Maritime Picture). Vem skall samordna under NATO Allied Maritime Command i Northwood?

Ytan är den klassiska domänen och det område som HtS i första hand handlar om. För överskådlig framtid är det på ytan som transporterna till sjöss går.

Undervattensstriden har traditionellt utspelats mellan ubåtar å ena sidan och övervattensfartyg med eller utan helikopter, ubåtsjaktspaningsflygplan (MPA – Maritime Patrol Aircraft) samt ubåtar å den andra. Sea Bed Warfare – inte minst skydd av och anfall mot infrastruktur på havsbottnen – innebär att striden i större utsträckning kommer att beröra hela området under ytan. Minor av olika slag kommer sannolikt att få en allt större roll som spaningsplattformar och som vapen – även som rörliga sådana. Blir det någon skillnad mellan en mina och en UUV – undervattensdrönare?

Rymddomänen är nu på väg att uppmärksammas i Försvarsmakten. Kriget i Ukraina har eftertryckligt visat rymddomänens kapacitet avseende spaning – vi matas dagligen i TV med synnerligen skarpa bilder från olika områden och mål. Denna förmåga gör att våra taktiska chefer inom alla stridskrafter måste ta in spaningshotet från men också möjligheterna med rymdbaserade sensorer i beräkningarna. Detta blir både möjligt och nödvändigt när vi är medlemmar i Nato. I och med att Nato opererar över betydligt större ytor än vad vi är vana vid, blir också satellitstödd kommunikation något som vi nu får tillgång till. Däremot bör stor försiktighet visas vad avser rymdbaserade navigeringssystem – det är tydligt att signaler från GPS kan manipuleras. Framstegen vad avser tröghetsnavigering gör att beroendet kan minskas.

Cyberkriget verkar ha varit av lägre omfattning i Ukraina-kriget än vad man trott. Det spelade en roll i upptakten till kriget och har använts exempelvis genom utnyttjande exempelvis av fallna soldaters mobiltelefoner. Men någon storskalig användning har inte genomförts av öppna rapporter att döma. Orsaken kan vara att kvalificerade cyberattacker tar tid att planera och genomföra. Detta innebär givetvis inte att cyberkriget skulle vara ofarligt – en malware som installeras exempelvis i samband med en årsöversyn eller sprids via fartygets AIS-system eller elektroniska sjökort skulle kunna få katastrofala följder.

Mobiltelefonens möjligheter och faror har tydligt visats i Ukraina. Appar har utvecklats som, exempelvis, har gett civila möjligheter att delge underrättelser. Samtidigt har ryska soldaters oförsiktiga användning gett Ukraina stora taktiska fördelar.

Slutligen den elektromagnetiska domänen. Användning av aktiva och passiva elektromagnetiska system kräver noggrann analys och svåra avvägningar. Taktiska chefer måste kunna manövrera i denna domän så att nyttan av dessa system optimeras och nackdelarna minimeras.

Sammanfattningsvis kräver HtS idag mycket mer än vad Mahan kunde föreställa sig. Det gäller för våra operativa chefer – och i ”våra” räknar vi också in Natos – att kunna samordna alla stridskrafter i Östersjöområdet – över, på och under ytan – i alla domäner: mark, luft, hav, rymd, cyberrymd och elektromagnetisk. En hel del gör vi redan men som Nato-medlemmar kommer vi med all sannolikhet att behöva hantera nya möjligheter och hot. Uppgiften att samordna är komplex och arbetskrävande men absolut nödvändig för att minimera riskerna för vådabekämpning och öka effekten på motståndaren,

Havet är en väg – inte ett slagfält![16]

De klassiska marinstrategerna – Mahan, Corbett och Castex – intresserade sig i första hand för krig. Det är först under modern tid som de marinstrategiska teoretikerna börjat intressera sig för uppgifterna i fred och kris[17]. Flera marinstrategiska författare har försökt formulera en lista på aktuella marina uppgifter. En sammanställning leder till följande resultat:[18]

• Underrättelsetjänst, övervakning och spaning;
• HtS och åtgärder för att skapa eller bestrida HtS inkl. Sea Denial;
• Avskräckning – med kärnvapen eller konventionella medel (”krigsavhållande”);
• Försvar av och anfall mot sjöförbindelser och marin infrastruktur;
• Maktprojektion och försvar mot;
• Marin närvaro och annan marin diplomati;
• Upprätthållande av god ordning och säkerhet till sjöss – maritim säkerhet;
• Humanitära insatser.

I svensk säkerhetspolitik ses marinen ofta uteslutande ur perspektivet ”väpnat angrepp” – d.v.s. i princip ett angrepp mot landterritoriet. Tidigare hade marinen också bredare uppgifter: isbrytning, sjömätning och stöd till fisket i Nordsjön. Marin diplomati utövades exempelvis vid Ålandsinsatsen 1917 – 18 eller i samband med Estlands frigörelse från Sovjetunionen. Paradoxalt nog snävades marinens uppgifter in samtidigt som det breda säkerhetsbegreppet slog igenom på 1990-talet.

Till skillnad från många andra länder, som exempelvis Frankrike, förs i Sverige ingen diskussion om maritim förmåga. Marinen ses som en del i Försvarsmakten och dess sammanhang med annan maritim verksamhet uppmärksammas inte.

Maritim säkerhet är en grundläggande uppgift för de flesta mariner. Sverige är här ett pinsamt undantag.

Marin närvaro är ett problem för en marin som skall växa.  Det är en grundläggande uppgift – utan närvaro ingen förmåga – inget inflytande. Samtidigt är det svårt att bedriva god utbildning under långa pass till sjöss – speciellt med små fartyg. Den marina närvaron sliter också på människor och materiel.

Geopolitik

Den globala bilden

Sjöfart och därmed marin strategi är i princip global. Ett litet land som Sverige kan givetvis inte ha en flotta med global räckvidd, men vi påverkas av det globala skeendet, vilket M/V Ever Givens grundstötning i Suezkanalen tydligt visade. Såväl Natos strategiska koncept som EUs strategiska kompass har globala aspekter. Båda dessa dokument betonar vikten av the Global Commons (de globala allmänningarna) utan att direkt använda begreppet. Dessa utgörs av havet, luften, rymden och cyberrymden. De är viktiga därför att de globala flödena av varor, tjänster, finanser och idéer sker inom the Global Commons. Sir Walther Raleighs (1552 – 1618) berömda tes: “Den som behärskar havet behärskar handeln, den som behärskar världshandeln behärskar världens rikedomar och följaktligen världen självt.”[19] blir nu: “Den som behärskar de globala allmänningarna behärskar flödena, den som behärskar flödena behärskar världens rikedomar och följaktligen världen självt.”

Havet är den ekonomiskt viktigaste domänen för transporter vartill kommer havets rikedomar. Havet är därför ”i centrum för de säkerhetspolitiska utmaningarna”.[20]

Betydelsen av havet framgår också av ”50 – 60 – 70 – 80 – 90 – 99% regeln”:

• 50% av det syre vi andas kommer från havet (fytoplankton)
• 60% av världens BNP kommer från havsrelaterad verksamhet
• 70% av världens yta är täckt av havet (men bara 20% av havsbotten är kartlagd)
• 80% av jordens befolkning bor inom 100 km från havet
• 90% av världens transporter går på fartyg
• 99% av världens datatrafik går genom fiberkablar på havsbotten.

Nato som militärpolitisk allians kan bara vara en sjömakt i ordets strategiska betydelse men frågan är om inte EU skall anses vara en sjömakt i betydelsen talassokrati eftersom havet – Blå Ekonomi – spelar en så viktig roll ekonomiskt och politiskt. Maritim säkerhet är därmed mycket viktigt för EU – då 90% av vår utrikeshandel går på köl medan 40% av den interna handeln är sjöburen. 

EU har därför utarbetat en maritim säkerhetsstrategi – EU Maritime Security Strategy (EUMSS). Nato är naturligtvis också beroende av maritim säkerhet, men då kanske mer i samband med militära operationer. Även Nato betonar för övrigt vikten av maritim säkerhet i sitt strategiska koncept. Men sammanhanget ekonomi – maritim säkerhet är tydligare i EU eftersom Unionen i grunden är en ekonomisk-politiskt organisation.  I praktiken avgörs frågan om organisation av de närmast berörda deltagarna i en viss operation; jfr Rumsfeld ”the mission determines the coalition.”[21]

Sverige är för sin försörjning beroende av säkra sjöförbindelser – dels direkt, dels indirekt via EU. Att bidra till vår (Sveriges, Nordens, Natos, EUs, världens) maritima säkerhet borde därför vara en självklar uppgift för den svenska marinen.

Detta är dock en uppgift som det visat sig svårt att få gehör för – jfr. Värnkraft ovan. Varför så är fallet är svårt att säga. Invasionshotet verkar vara så inbränt i svenskens medvetande att bara angrepp på svenskt landterritorium uppfattas som ”väpnat angrepp”; d.v.s. krig. I Svenska Dagbladet säger exempelvis före detta försvarsminister Hultqvist att ” De tre brigader som i dag är under uppbyggnad bör kompletteras med fler. Uthålligheten i markstriden är avgörande. Inte minst erfarenheterna från Ukraina visar detta”.[22] Hultqvist glömmer att vi inte har landgräns till Ryssland samt att den viktigaste erfarenheten från kriget i Ukraina ur svensk synvinkel måste vara att ett krig INTE ska utkämpas på vårt territorium. Detta måste vara en ledstjärna i vårt arbete för en svensk strategi i Nato.

Klimatförändringen påverkar all havsrelaterad verksamhet. Havets förmåga att reglerera världens temperatur försämras. De som bor kustnära riskerar att bli mer utsatta för stormar och översvämningar. Polarisens avsmältning förändrar det nordiska geopolitiska läget. Norra ishavet blir med tiden, kanske, ett nytt Medelhav. Inte minst kommer sjöfarten att påverkas. Utnyttjandet av, och därmed beroendet av, fossila bränslen kommer att minska vilket kommer att få geopolitiska konsekvenser. Nya beroenden kommer att uppstå.

Nordisk – Baltiska regionen

För det första kännetecknas vår region av två motsatta krafter. Hotet kommer från öst, medan det militära stödet kommer från väst, via Atlanten och Nordsjön. För det andra utgör Norden en halvö som sticker ut i Atlanten från den europeiska kontinenten: den är ett maritimt präglat område. För det tredje är hela Norden och Baltikum – inklusive Ryssland – beroende av säker sjöfart till och från Atlanten. Göteborg är Nordens största hamn och spelar därför en central strategisk roll.

För det fjärde är hela området sammankopplat och beroende av omvärlden genom elektricitets- och datakablar vilande på havsbotten. Den svenska regeringen avser investera kraftigt i havsbaserade vindkraftverk; hälften av Sveriges framtida elförsörjning kommer troligen från havet i framtiden.

För det femte är de nordiska länderna politiskt och historiskt nära varandra och har ett allt närmare militärt samarbete. Detta gäller särskilt för Sverige och Finland. Alla de nordiska länderna behöver förstärkningar i händelse av konflikter, vilket har blivit en viktig faktor i försvarspolitiken i vart och ett av dessa länder.

Geostrategiskt kan området delas in i tre delar: den svenska västkusten upp till och med Norska havet och Barents hav, Östersjön inklusive Bottenhavet och Bottenviken samt den långa landgränsen mot Ryssland och Belarus.

Öar av strategisk betydelse

Både Åland och Gotland är av stor strategisk betydelse. Frågan är om denna betydelse minskar med ett Nato-inträde. Förmodligen inte; de utgör Rysslands enda möjlighet till att komma ur de trånga basområdena i Finska viken och Kaliningrad. Kan de tas med kuppanfall inför ett krigsutbrott skulle de kunna få stor betydelse för Rysslands möjligheter att skapa en A2/AD-zon för att få handlingsfrihet i Baltikum. Gotland skulle kunna bli en framskjuten bas för dess sjö- och flygstridskrafter.

Ålands folkrättsliga ställning innebär att militära förberedelser vore kontroversiella innan ett krig är ett faktum. Detta gör det svårt att hantera ön proaktivt som en del av en marin strategi, samtidigt som Åland är nyckeln till Bottenhavet.

Gotland skulle kunna utgöra kärnan i en finsk-svensk A2/AD-strategi, dvs. det skulle vara möjligt att upprätta en no go-zon runt ön och på så sätt kontrollera norra och centrala Östersjön, inklusive luftrummet ovanför ön. Detta skulle kunna uppnås genom långräckviddigt luft- och sjöförsvar. Samordnade skulle de kunna utgöra en maktprojektionsförmåga som skulle vara svår att besegra.

För USA och Nato skulle Gotland vara en naturlig bakre bas för förstärkningar eller strider i Baltikum.

Tyskland kommer nu att upprusta, Polen kommer att bygga tre nya fregatter och Estland kommer att köpa en kustrobot med lång räckvidd. Detta öppnar intressanta möjligheter för samordnad strid till sjöss, särskilt när Sverige och Finland är medlemmar i Nato. Det bör dock noteras att den tyska upprustningen börjar från en mycket låg nivå.

Den viktiga pulsådern till Atlanten

Östersjöns utlopp (Skagerrak, Kattegatt, Bälten och Öresund) är av yttersta strategiska betydelse för alla stater som gränsar till Östersjön – inklusive Ryssland – eftersom de alla är beroende av sjötrafiken genom detta område. Detta gäller i alla tänkbara situationer, med undantag – kanske – för större krig. Som de ryska landstigningsfartygens besök i Östersjön i januari 2022 visar, behöver Ryssland också flytta sjöstridskrafter in och ut ur området. Detta kan vara ett incitament för att försöka ta kontroll över området. För oss, de nordiska länderna, är det omvända minst lika viktig.

Öresundsregionen är den mest befolkade delen av Norden; Western Scandiavia omfattar södra Norge och Sveriges västkust. Båda områdena är av stor ekonomisk betydelse för de berörda länderna. Göteborg är inte bara Sveriges största hamn, utan även Norges och Danmarks största hamn. Militära förstärkningar till Norden kräver tillgång till denna och andra viktiga hamnar i regionen. Tanken att Trondheim skulle kunna vara införselhamn för militära förstärkningar är befängd – hamnen är för liten och vidaretransportvägarna för långa och för trånga. Kriget i Ukraina har också visat att ett militärt stödprogram kan behöva vara mycket omfattande – och då ingår endast materiel i leveranserna till Ukraina.

Om vi – de nordiska länderna – ska kunna ta emot förstärkningar måste vi också kontrollera de yttre havsområdena: Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Öresund. Om Ryssland däremot lyckas kontrollera detta område skulle Östersjöområdet vara avskuret från Atlanten: de ekonomiska konsekvenserna för Norden och alla stater runt Östersjön – med ett möjligt undantag för Polen och Tyskland – skulle bli mycket allvarliga.

Norska havet och Barents hav är av särskild strategisk betydelse av två huvudsakliga skäl. För det första gränsar de till den ryska « bastionen » i Barents hav – Karahavet. Det är här som Rysslands andraslagsförmåga, de strategiska kärnvapenubåtarna, är baserade. Skyddet av denna « bastion » är en rysk strategisk prioritering. För det andra måste ryska attackubåtar passera genom Norska havet på sin väg ut till Atlanten, Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt. Norska havet utgör också Nordkalottens maritima flank. En eventuell rysk markoffensiv i området för att utöka skyddet av « bastionen », till exempel med markbaserat luftförsvar, skulle underlättas avsevärt om den ryska flottan hade handlingsfrihet i området. Denna handlingsfrihet skulle möjliggöra både taktiska landstigningar och stöd, till exempel logistiskt, till landstriden från havet.

Den långa landgränsen

Det tredje området – den långa landgränsen är förvisso en uppgift för mark- och flygstridskrafter. Men ur försörjnings- och förstärkningssynvinkel ger denna viktiga marina uppgifter: skydda tillförsel! Marin kontroll över aktuella havsområden ger en strategisk flexibilitet som skulle vara mycket viktig i ett krig.

Utnyttjandet av markstridskrafter ligger utanför föreliggande diskussion. Att svenska markstridskrafter måste ansvara för markterritoriell säkerhet i Sverige är uppenbart. Men hur mycket bör avses för försvar av landgränsen som inte längre går i Sverige utan i Finland och Baltikum. Vad innebär det ökande beroendet av värnpliktiga för våra möjligheter att gruppera operativt insatsklara markstridskrafter i fred, kris och krig?

Ledning

En viktig fråga är hur Sverige (och Finland) skall inlemmas i Natos ledningsstruktur och därmed vara en del i den så viktiga samordningen nämnd ovan. Bör nuvarande organisation för Nordeuropa förändras när vi inträder i organisationen? Ett nordiskt joint command inordnat under Allied Joint Force Command Brunssum eller Norfolk eller direkt under SACEUR? Sannolikt det förstnämnda. Våra sjöstridskrafter bör rimligen inordnas i Allied Maritime Command; eventuellt med en särskild ledningsenhet för Östersjön inklusive Östersjöinloppen – ett nytt BALTAP?

En sammanhängande fråga är vårt deltagande i Natos Standing Maritime Groups. Vi har ju knappast något överskott på vare sig fartyg eller besättningar.

Det finns många aspekter på dessa frågor: strategiska, operativa, taktiska och logistiska. En ordentlig genomlysning krävs. Att Sverige kommer att behöva förändra sin organisation är nog klart; en del uppgifter kan sannolikt skötas av Nato medan andra kanske tillkommer med tanke på behovet att kunna ”spela spelet” som allierad. Det blir viktigt att balansera vårt behov av inflytande (dvs poster för flaggmän och generalspersoner) mot de resurser (stabsofficerare och civila experter) som vi kan avdela. Med tanke på kommande stora pensionsavgångar och den begränsade rekryteringen i början av 2000-talet är nog resursfrågan styrande för vad vi kan åstadkomma.

ÖB sade i Sveriges Radios lördagsintervju den 3 december att han såg framför sig svensk ledning i Östersjön med tanke på vår långa kuststräcka och vår kunskap om detta hav. Är detta realistiskt med tanke på hur få fartyg vi har och den låga tillväxttakt som nu övervägs?

Fartygsmaterielen

Vår flotta är gammal och liten. Den har fortsatt hög kvalitet, men i stort sett alla stridsfartyg behöver ersättas under de närmaste åren. Samtidigt behöver antalet ökas vilket också innebär fler besättningar. För att få ut mer effekt av befintliga fartyg borde vi också övergå till dubbla besättningar.

Borde vi skaffa större fartyg för uppträdande på Atlanten – exempelvis gå med i EPC -programmet (European Patrol Corvette) eller till och med franska FDI (Frégate de défense et d’intervention)?  Det borde inte vara omöjligt – både Norge och Danmark har sådana kvalificerade fartyg och vi behöver kunna bidra till det gemensamma försvaret av den maritima säkerheten.

EPC-programmet är särskilt intressant eftersom det är delvis EU-finansierat. Det är en del av det permanenta strukturerade EU samarbete som också Sverige är en del av. Projektet beslutades av det Europeiska rådet 2019 och fick go-ahead hösten 2022. Det är nu inne i sin första fas. Idén är att skapa en modulär plattform som kan anpassas till respektive lands behov utifrån en grundstomme om 110 meters längd och 3 000 ton. Projektet drivs av OCCAR [Organisation for Joint Armament Co-operation] där Sverige är medlem. Deltagande stater är Italien (lead nation), Frankrike, Grekland och Spanien med Danmark och Norge som observatörer. Det är svårt att förstå varför Sverige inte deltar, eftersom vi genom EU-avgiften är med och betalar.

EPC skulle kunna ge oss den förmåga vi nu saknar att, i enlighet med EU Maritime Security Strategy, bidra till Europas maritima säkerhet.

Internationella samarbetsprojekt blir tyvärr ofta långdragna. Men vi har inte tid att vänta på att vår förmåga till luftförsvar och ubåtsjakt, särskilt i Västerhavet, byggs upp genom EPC. Det är sannolikt nästa generations ytstridsfartyg som torde vara förstahandsalternativet när det gäller försvaret av våra sjöförbindelser västerut. Det talas om fyra fartyg – men också nuvarande Visby måste ersättas inom en tioårsperiod. Det behövs alltså en serie om minst tio fartyg.

De bemannade fartygen ska givetvis kompletteras med obemannade farkoster – på, över och under ytan.

Strategi

Det grundläggande skyddet mot anfall från rysk sida utgörs av Natos kärnvapenavskräckning. Det kan dock finnas tillfällen då denna, av ett eller annat skäl, inte fungerar. Den kan också kringgås genom hybridkrigföring eller vad general Beaufre kallade för ”kronärtskockstrategi”[23] – relativt små angrepp som inte motiverar kärnvapeninsats, men som sammantaget leder till förlorad handlingsfrihet.

Nato är en multinationell organisation som kräver konsensus för att agera. Det finns naturligtvis fall som är relativt självklara som exempelvis ett ryskt storanfall mot en medlemsstat. Men i mer oklara situationer kan det behövas mycket diplomatiskt fotarbete – och därmed tid – innan konsensus kan nås.[24]

Ur svensk synvinkel är det synnerligen viktigt att Nato snarast i samband med en kris eller ett krigsutbrott upprättar HtS i Östersjön inklusive dess inlopp. Kan Ryssland avskärma och därefter ockupera Baltikum i samband med ett krigsutbrott blir det mycket svårt att återta området.

En rysk strategi typ Sea Denial i inloppen skulle, om de lyckas, göra att Nato förlorar handlingsfrihet i Östersjöområdet. Omvänt ger HtS Nato stor handlingsfrihet att bland annat koncentrera markstridsförband i Finland, Baltikum och/eller Polen. Östersjöinloppen utgör den strategiska tyngdpunkten i det nordisk-baltiska området.

Som Östersjöns största strandägare har vi ett särskilt ansvar för att Nato lyckas upprätta HtS i området.

Även efter det att Nato upprättat HtS kommer Ryssland att kunna uppträda med flyg/robotar, ubåtar och specialförband.

I norr kommer de ryska ubåtarna att tidigt gå ut i Atlanten – vilket vore en indikation på att någonting är i görningen! Natos ubåtsjaktförband kommer att försöka stoppa dessa. Eftersom uppgiften kommer att behöva lösas i Atlanten och Norska havet kommer den svenska marinen knappast att bli engagerad – vi kommer att ha fullt upp i Östersjöområdet och saknar dessutom atlantgående fartyg[25].

I fred är maritim säkerhet en viktig uppgift. Denna är dock snarare en uppgift inom ramen för EU eller i ad hoc-organisationer som EMASOH; European Maritime Awareness in the Strait of Hormuz. I kris och framför allt hybridkrig under nivån väpnat angrepp/artikel 5 är maritim säkerhet en synnerligen viktig uppgift som omfattar säkerhet för infrastruktur till sjöss, sjöfart och militära transporter.

Omfall

Nato är i (alltför) stor utsträckning beroende av USAs militära förmåga. Denna kan dock inte betraktas som säker i all oändlighet. Det finns risk för inrikespolitiska motsättningar som på ett eller annat sätt gör att USA väljer att stå utanför en europeisk konflikt med Ryssland. Det finns också en risk att Ryssland passar på i en situation där USA är engagerat i en konflikt med Kina.

På sikt är Kina en mycket viktigare global aktör än vad Ryssland är och någonsin kommer att bli. Hur Europa – EU, Nato – skall hantera den kinesiska frågan är en synnerligen viktig fråga som kräver ingående analys.

Det skulle emellertid föra för långt att här gå in på sådana händelseutvecklingar; nu gäller det att studera Sverige som medlem av Nato – inte Sverige i en situation där Nato sviks av sin viktigaste medlemsstat. Allmänt gäller förstås: Si vis pacem, para bellum (Om du vill fred, rusta dig för krig). Ju starkare försvar, ju större handlingsfrihet.

En mer aktuell fråga är hur Sverige skall agera om Turkiet faktiskt blockerar vårt Nato-medlemskap. En icke osannolik händelse. Sverige (och Finland?) skulle då bli Nordens svaga område och risken för ett ryskt angrepp i någon form skulle öka kraftfullt.

Ryska handlingsmöjligheter och konsekvenser för våra sjöstridskrafter

Nedanstående text bygger på Odd Werin och Lars Wedin (reds): Vår marin för ett tryggt Sverige och ett starkt Europa, Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2019.  Eftersom Nato bygger på att medlemmarna har ett starkt nationellt försvar finns anledning att skilja på de nationella uppgifter som marinen skall lösa och de allierade uppgifter som marinen skall medverka till att lösa. Samtidigt är det klart att vår marins begränsade format kommer att tvinga till hårda prioriteringar.

Följande ryska handlingsmöjligheter diskuteras nedan:

1. Angrepp mot Nordkalotten för att säkra ”bastionens” sjöflank.
2. Angrepp mot sjöfart och militära förstärkningstransporter
3. Angrepp mot den finska och/eller baltiska landgränsen
4. Kustinvasion mot Sverige
5. Angrepp mot Baltikum – eventuellt föregått av kuppanfall mot Åland – Gotland – Bornholm
6. Spärra Östersjöinloppen
7. Hybridangrepp Östersjöområdet
8. Terroranfall mot Sverige (och andra länder)

Angrepp mot Nordkalotten för att säkra ”bastionens” sjöflank

För Försvarsmakten är detta i första hand en uppgift för mark- och flygstridskrafter i samverkan med finska, norska och tillförda Nato-förband. Natos sjöstridskrafter kommer att vara hårt engagerade i att stödja markstriden, men än mer att i görligaste mån blockera de ryska ubåtarna. Våra fåtaliga sjöstridskrafter har knappast någon möjlighet att delta i denna strid. De har emellertid möjlighet att i viss utsträckning från Bottenhavet och Bottenviken stödja markstriden:

1. Avlasta övriga svenska och finska stridskrafter genom att hålla gard söder om Ålandsförträngningen;
2. Hindra angriparens underhållstransporter i Bottenhavet och Bottenviken;
3. Delta i luftförsvaret av sjöflanken;
4. Insätta kryssningsrobotar (RBS 15 MkIV) mot särskilt viktiga landmål;
5. Särskilt viktiga försörjningstransporter kan skyddas av sjö- och amfibiestridskrafter;
6. Våra amfibieförband kan direkt delta i markstriden; då främst genom att hålla sjöflanken och hindra angriparens försök att genomföra taktiska landstigningar i ryggen på svenska förband.

Uppgifterna 3 – 5 innebär att vi endast kommer att ha rudimentär marin närvaro i övrigt längs våra kuster. Är det troligt att Nato kommer att uppträda norr om Södra Kvarken – och vi medverkar – eller är detta inte de uppgifter som vi måste lösa? Uppgift 1 torde dock ingå i Natos allmänna HtS.

Angrepp mot sjöfart och militära förstärkningstransporter

Sådana angrepp är aktuella i samband med alla typer av rysk krigföring mot oss och Nato. Uppgiften att upprätthålla maritim säkerhet kan delas upp i tre deluppgifter:

1. Skydda sjöfart och marin infrastruktur längs svenska kusten upp t.o.m. Luleå;
2. Skydda sjöfart från Östersjöinloppen till övriga Östersjöstater där den finska sjöfarten i betydande utsträckning går utanför den svenska kusten;
3. Skydda den regionala sjöfarten och marin infrastrukturen inom Öresundsregionen och Western Scandinavia samt sjöfart från Nordsjön till västerhavet (och som därefter går vidare till ovan nämnda områden och länder).

Sverige måste kunna lösa uppgift 1 och 3 samt medverka i lösandet av uppgift 2. I huvudsak kan bara svenska sjöstrids- och amfibiestridskrafter uppträda i våra skärgårdar. Dagens numerär tillåter dock inte samtidigt uppträdande på väst- och ostkusten med kvalificerade sjöstridskrafter.

Amfibiebataljonernas viktigaste uppgift är att hålla skärgårdar, hamnar och hamninlopp säkra för oss och farliga för fienden.  

Angrepp mot den finska och/eller den baltiska landgränsen

Detta är givetvis i första hand en mark- och flygoperation. Men sjöstridskrafter kan:

1. Skydda tillförseltransporter (personal och materiel);
2. Hindra ryska landstigningar i det finska försvarets rygg;
3. Stödja markstridskrafterna med insats av kryssningsrobot.

I samtliga fall är det sannolikt i första hand fråga om medverkan i Natos operationer. Vad avser 1. skulle detta bli en omfattande uppgift eftersom det skulle handla om skydd av transporterna ända från Nordsjön till aktuellt område. Man kan också tänka sig att Nato upprättar baser på svenskt territorium för mer eller mindre direkt stöd av insatser längs landgränsen. Här skulle våra marinstridskrafter få viktiga uppgifter avseende minröjning, territoriellt skydd i skärgårdsområden, luftförsvar, ubåtsjakt etcetera-

De marina stridskrafterna kan också medverka till en viss elasticitet i försvaret genom möjligheterna att sjöledes omgruppera förband mellan olika delar av den östra Östersjökusten.

Kustinvasion mot Sverige

Denna uppgift är knappast aktuell med Sverige i Nato – egentligen inte redan nu. Det är otänkbart att Ryssland dolt skulle kunna lasta tillräckligt med markstridskrafter i St Petersburg och/eller Kaliningrad för att genomföra en sådan operation. Vi skulle få förvarning och våra sjöstridskrafter – för att inte tala om Natos – borde relativt lätt kunna bekämpa ett sådant företag. Insats av sjöburna specialförband är dock alltid möjligt men det är då inte fråga om större förband. Då kustinvasion är osannolik redan nu och på sikt, bör operationstypen kustförsvarsoperation nedprioriteras.

Angrepp mot Baltikum

Detta är det kanske troligaste scenariot – troligen i kombination med 1. (Angrepp mot Nordkalotten för att säkra ”bastionens” sjöflank.) Det är uppenbart att de tre baltiska staterna – ur rysk synvinkel – stänger Ryssland ute från Östersjön. Att de är medlemmar i Nato förstärker naturligtvis den ryska paranoida geopolitiska bedömningen.

Med hänsyn till de baltiska staternas ringa strategiska djup skulle det vara nödvändigt med snabba förstärkningstransporter. Dessa kommer – med hänsyn till den bekämpningskapacitet som finns i Kaliningradområdet – behöva gå över Sverige respektive kustnära så långt möjligt. Att skydda sådana transporter från Nordsjön via Öresundsinloppen över Östersjön och/eller Sverige skulle kräva en stor Natooperation där vi givetvis måste medverka. 

Gotland skulle sannolikt spela en viktig roll som bas för Natos operationer i Baltikum. Se vidare nedan.

Det är högst troligt att Ryssland i ett planerat anfall mot Baltikum försöker skapa en A2/AD-zon som ger de ryska stridskrafterna handlingsfrihet i hela kustzonen St Petersburg – Kaliningrad. Med mindre än att Nato har stationerat stridskrafter på Gotland – vilket bedöms mindre troligt – är försvaret av Gotland en uppgift som Sverige måste kunna lösa.

Försvaret av Gotland är ett särskilt problem för hela Försvarsmakten.  Sannolikheten för att Nato skulle kunna återta ett ockuperat Gotland är liten. I en gråzon skulle försvaret av Gotland därför behöva förstärkas speciellt om detta innehåller en större mängd värnpliktiga som måste mobiliseras och fraktas till ön. En sådan operation, under det kalla kriget benämnd Operation Guten, skulle kräva en omfattande insats av alla försvarsgrenar och måste kunna lösas av Sverige – eventuellt med stöd av Nato.

Strategiskt skulle en rysk ockupation av Gotland innebära att Nato inte kan använda ön som bas för operationer i Baltikum. Den ryska Östersjöflottan skulle här kunna få en viktig bas och slippa det inträngda läget i St Petersburg och Kaliningrad. Härifrån skulle man kunna skydda transportleden mellan dessa två hamnar. Basen skulle också kunna utnyttjas av fartyg utrustade med långräckviddig kryssningsrobot hota hela Östersjöområdet samt Arktis – speciellt om man kan nå upp i Bottenhavet (jfr resonemanget ovan).

År 2030 skulle Ryssland mycket väl kunna upprätta ett områdesförsvar runt Gotland; med luftvärnsrobotar på Gotland, flygförband stationerade på ön samt med fartyg med långräckviddiga sjö- och luftvärnsrobotar. Samtidigt är inte heller i framtiden hotet absolut; det finns alltid möjligheter att undgå bekämpning. I våra resonemang måste vi utgå från att även svenska förband successivt moderniseras.

Ur svensk synvinkel är försörjningen av Gotland en akilleshäl. Detsamma – i än högre grad – skulle gälla för ryska förband på ön.

Motsvarande gäller för Åland och, i mindre grad, för Bornholm.

Marina system skulle ha stora uppgifter när det gäller att säkra underhålls – och evakuerings transporter till och från ön. På samma sätt kan övervakning och skydd av undervattenskablar vara väsentligt för Gotlands elförsörjning.

Spärra Östersjöinloppen

Om Ryssland skulle kunna spärra Östersjöinloppen eller ”bara” allvarligt bestrida Natos HtS i området skulle detta få stora konsekvenser för hela Östersjöområdet. Rysslands handlingsfrihet skulle öka dramatiskt. Att åtminstone hålla sjövägarna öppna till den svenska västkusten med sina stora hamnar är ett vitalt intresse för Nato – och Sverige.

Rimligen skulle en sådan rysk operation leda till en stor marin insats av Nato där vi givetvis måste medverka. Säkerheten längs den svenska västkusten och i inloppen till hamnarna är uppgifter som Sverige måste kunna lösa. Emellertid skulle ett sådant scenario innebära en svår prioriteringssituation just för att det också skulle leda till ett ökat hot i Östersjöområdet. Men de svenska sjöstridskrafterna räcker inte, som sagt, för båda operationsriktningarna.

Hybridangrepp Östersjöområdet

Ett sådant angrepp skulle syfta till att försvaga Nato – och Sverige – utan att tröskeln till fullt krig överskrides. Beträffande Sverige är detta ett särskilt farligt scenario med hänsyn till den svart-vita svenska beredskapslagstiftningen. Kriget i Ukraina ger oss en provkarta på tänkbara angrepp: kommunikationer (sjöfart, järnväg, broar samt datakommunikation på land och under vattnet …), försörjning (mat, vatten, elektricitet…), ledning, moral (informationskrigföring, terrorhandlingar…) Vi skulle säkert kunna få visst stöd av Nato men det är troligt att inte bara vi drabbas. Sverige måste alltså kunna lösa de försvarsuppgifter som angreppen ger upphov till: på marken, i vattnet inkl. på havsbottnen, i luften och, inte minst, i cyberrymden.

Terroranfall mot Sverige (och andra länder)

Detta scenario skiljer sig från det förra genom att angreppen är öppna och massiva. Vi behöver här upprätta ett sammanhängande luftförsvarsområde från den ryska kusten in över Sverige: flygvapnets jakt- och stridsledning måste kopplas ihop med arméns och marinens luftförsvarsförband. När korvetterna fått sina luftvärnsrobotar får vi möjlighet att ha permanent luftförsvarskapacitet även långt ut från den svenska kusten.

Ledningsfrågan måste studeras. Det ovan beskrivna svenska luftförsvarsområdet bör integreras i Natos. Ledning kan ske från AWACS och/eller moderna luftförsvarsfregatter.

Slutsatser

Det svenska medlemskapet i Nato innebär ett paradigmskifte. I stället för att invänta en invasion över landgräns eller kust skall vi nu aktivt kunna delta i försvaret av alliansen – i första hand i vår egen region, den nordisk – baltiska.

Under det kalla kriget följde Sverige en strategi byggd på Sea Denial. Detta var inte tillräckligt och är definitivt inte tillräckligt när Sverige – och vår partner Finland – nu blir medlemmar i Nato. I stället bör Sverige agera för att Nato strävar efter Sea Control – Herravälde till Sjöss – i Östersjön och dess tillfartsleder.

Europas beroende av maritim säkerhet bör uppmärksammas. Stoppas Europas sjöfart t ex i Röda havet så drabbar det också oss. Kapacitet att medverka i skyddet av våra gemensamma maritima förbindelser – inom EUs eller Natos ram – måste uppmärksammas i den framtida förmågeutvecklingen. Vårt medlemskap i Nato kan också medföra att svenska marinen får uppgifter i andra delar av Natos ansvarsområde.

Den nordisk-baltiska regionen är maritim till sin karaktär. Med undantag från den finsk-baltiska landgränsen – med avbrott för St Petersburgsområdet – är regionen omgiven av hav. Förbindelserna med omvärlden såväl ekonomiskt som militärt går över havet och genom luften. Alla länderna i regionen är beroende av säkra sjöförbindelser för sin försörjning – export och import. Alla länderna är, vid angrepp, beroende av militärt stöd som bara kan komma över havet och, vad avser lättare transporter, genom luften.

Ett angrepp mot Natos landgräns – Norge, Finland och/eller Baltikum – skulle innebära att Natos avskräckning med kärnvapen och konventionella vapen har misslyckats. En eskalering till kärnvapenkrig skulle leda till en situation som faller utanför föreliggande diskussion – men är ett scenario som måste analyseras.

Kronärtskockstrategi skulle kunna vara ett sätt att kringgå Natos avskräckning. Det är därför viktigt att ha starka styrkor ur alla försvarsgrenar i hög beredskap i hela området. Dessas uppgift skulle främst vara att tvinga Ryssland att göra en kraftfull och tydlig insats – eller bättre, avstå.

Angrepp mot våra sjö- och flygförbindelser skulle inte med samma säkerhet leda till kärnvapenkrig. De är därför troligare. De ryska basområdena i Östersjön är trånga, lätta att övervaka och lätta att blockera i krig. Det borde därför vara av intresse för Ryssland att agera tidigt för att förhindra detta. Det kan dock bara handla om raidföretag inkl. angrepp mot de stora öarna – Åland, Gotland och/eller Bornholm. En kustinvasion av Sverige är knappast möjlig givet att vi har en rimlig beredskap.

Farvattnen i norr är huvudsakligen kopplade till den ryska andraslagsförmågan och den ryska ubåtskrigföringen i Atlanten och Nordsjön. Vi kommer knappast att inom rimlig tid få fartyg lämpade för strid i Nordatlanten.

Det strategiskt viktigaste delområdet i den nordisk-baltiska regionen är Östersjöinloppen. Kan dessa spärras, eller i varje fall effektivt hotas, kommer Östersjön att isoleras från Nordsjön och Atlanten varvid Rysslands handlingsfrihet i området skulle öka drastiskt. Alla regionens länder skulle vidare få problem med försörjningen. För Sveriges del skulle två ekonomisk synnerligen viktiga områden – Western Scandinavia och Öresundsområdet – slås ut.

Ett annat relativt sannolikt ryskt handlingsalternativ skulle vara terroranfall med kryssnings- och ballistiska robotar från fartyg[26], flygplan och land. Här ger den kommande beväpningen av korvetterna med kvalificerad lv-robot oss möjlighet att, tillsammans med övriga försvarsgrenar och allierade, upprätta en framskjuten lutförsvarszon över Östersjön.

Hybridkrig är en annat och högst troligt ryskt handlingsalternativ. Angrepp skulle kunna sättas in mot en mängd olika mål som infrastruktur till lands och till sjöss, kommunikationer till lands, till sjöss och i luften och, inte minst, i cyberdomänen. I kombination med propagandan och desinformation skulle ett sådant angrepp kunna sättas in mot exempelvis Sverige utan att Natos artikel 5 utlöses.

En gång hette det att ”Bara Sverige försvarar Sverige, Sverige försvarar bara Sverige”. Vi måste nu lägga denna idé bakom oss. Det kommer att bli svårt. Vår region är en maritim region, Sverige är Östersjöns största strandägare och gränsar till en betydande del av Östersjöinloppen. Denna insikt måste ligga till grund för den strategi för det nordiskt-baltiska området som nu måste utarbetas.

---

[1] Castex, Raoul: Théories stratégiques, Tome III, Economica, Paris 1999, s. 157..

[2] Lambert, Andrew: Seapower States. Maritime Culture, Continental Empires and the Conflict that Made the Modern World, Yale University Press, New Haven and London 2018, s. 3, 39

[3] Motte, Martin: “Splendor Rei Navalis”, Stratégique, no. 118, 2018, s. 71.

[4] Ferner, Bengt: Inträdes-Tal om Sjö-Magt hållet för Kongl. Vetensk. Academien den 28 Augusti 1756, Lars Salvius, Stockholm 1756. 

[5] Till, Geoffrey: Seapower. A Guide for the Twenty-first Century, Frank Cass, London and Portland 2004, s. 4,

[6] Op. Cit., Ferner, s. 9, 14

[7]  Kjellén, Rudolf: Stormakterna, konturer kring samtidens storpolitik. Första delen. Hugo Gebers förlag, Stockholm 1911, s. 69.

[8] Ämnet utvecklas i Wedin Lars: ”Var ska flottan vara? Dilemmat med Östersjön och Västerhavet i ett marinstrategiskt och marinoperativt perspektiv 1522 till idag”, Militärhistorisk Tidskrift 2022.

[9] Se dock Wedin, Lars: Maritime Strategies for the 21^st Century. The contribution by Admiral Castex, Nuvis, Paris 2016.

[10] Se vidare Wedin, Lars: ”Hybridkrig på havsbotten”, Tidskrift i Sjöväsendet no 4/2022, s. 423 – 430.

[11] « Les mines marines, une menace toujours d’actualité », Brèves marines no 139, CESM, 14.12.2011.

[12] Se Wylie, J.C.: Military Strategy: A General Theory of Power Control, Naval Institute Press, Annapolis 1967, s. 22.

[13] Hattendorf, John: “‘Fleet in Being’ in Historical Perspective,” Naval War College Review. vol. 67, no. 1 (Winter 2014), s. 43-44.

[14] Op. cit., Castex, Tome V, s. 87

[15] Den senare räknas inte som en domän (arena) i Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin, men är så viktig i modern krigföring att den förtjänar att nämnas särskilt

[16] Citatet kommer från Marie-Roche-Louis Reybaud (1799 – 1879) i Depeyre, Michel : Entre Vent et eau. Un siècle d’hésitations tactiques et stratégiques 1790-1890, Économica et Institut de Stratégie Comparée, 2003), s. 294-295.

[17] Jag använder “kris” som beteckning för alla de scenarier där det inte är fred men inte heller ”väpnat angrepp”.

[18] Wedin, Lars: From Sun Tzu to Hyperwar. A Strategic Encyclopaedia, The Royal Swedish Academy of War Sciences, Stockholm 2019, s. 168.

[19] Rubel, Robert: “Command of the Sea. An Old Concept Resurfaces in a New Form”, Naval War College Review, vol. 65, no. 4.

[20] Frankrikes försvarsminister Sébastian Lecornu, Le Marin, 14 octobre, 2022

[21] https://www.washingtonpost.com/wp-srv/nation/specials/attacked/transcripts/rumsfeld_text101801.html

[22] ”Hultqvist: Vi ska bygga ett folkförsvar”, SvD 2022-12-15.

[23] Beaufre, André : Introduction à la stratégie, Pluriel, Paris 1998 (1963) s.  162-164

[24] Se Shirreff, Richard: War with Russia, Quercus, 2016

[25] Såvida vi inte går med i EPC

[26] En korvett med roboten Kalibr kan bekämpa mål i norra Sverige från Vita Havet