Den så kallade solidaritetsförklaringen är en grundbult i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. I korthet innebär den att vi skall stödja andra länder och kan förvänta oss stöd om vi blir anfallna. För enkelhets skull återges den nedan:
Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.
(Källa: Ett användbart försvar. Regeringens proposition 2008/09:140. Sid 9.)
Förklaringen skall ses mot bakgrund av art 42.7 i Lissabonfördraget som säger att alla medlemsstater skall, med alla till buds stående medel, bistå ett medlemsland som utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium. Men vissa stater är undantagna: de stater som har en speciell säkerhets- och försvarspolitik. Detta är en gammal skrivning som avser de ”neutrala” d.v.s. bland andra Sverige. Solidaritetsförklaringen tar så att säga bort detta undantag för Sverige.
Denna svenska ”unilaterala alliansförklaring” har givetvis väckt många frågor: vad betyder den egentligen? Svaret på frågan är viktigt eftersom den svenska försvarspolitiken utgår från att vi får hjälp om vi utsätts för väpnat angrepp. Nu vet vi vad den innebär: ingenting. Den svenska försvarspolitiken vilar på lösan sand.
Den 13 november utsätts Frankrike för ett omfattande terroranfall; anhängare till Daech (ofta, men felaktigt, kallat islamska staten) ligger bakom. Presidenten förklarar att Frankrike nu befinner sig i krig och begär hjälp i enlighet med artikel 42.7. Inget medlemsland, så vitt känt, motsätter sig denna tolkning. Efter en dryg månads interna överläggningar bestämmer sig Sverige för att inte ge den politiskt mest signifikanta hjälpen, som också Frankrike begärt: flygspaning mot mål inom Daech område. I stället presenteras ett mycket begränsat paket om sammanlagt 40 MKr. Det framgår också att vissa kretsar i regeringen helst hade velat se ett rent humanitärt hjälppaket – en del av den feministiska utrikespolitiken?
Beslutet skall ses mot bakgrund av att den svenska försvarsbudgeten, relativt BNP, tillhör Europas lägsta. Enligt tidningsuppgifter kommer den att ligga under 1 % 2018, något som skall jämföras med den europeiska normen: 2 %. Få länder uppfyller denna men den svenska nivån är exceptionellt låg. Intrycket är att Sverige överlåter åt andra att betala för vår säkerhet.
Låt oss nu granska detta beslut.
För det första, det tog lång tid. Javisst, men bara Tyskland och Storbritannien skall ha varit snabbare. Lärdomen är att eftersom hjälpen inte var förberedd – exempelvis en del av Nato-samarbetet – så tar det tid för en demokratisk stat att ta ett sådant beslut. Denna tid skall jämföras med det svenska så kallade en-veckas försvaret. Vi kan inte vänta med att få hjälp i flera veckor om så skulle behövas! Det är inte heller säkert vi får hjälp med det vi behöver.
För det andra, tanken med humanitärt bistånd förefaller befängd. Frankrike har ett välfungerande civilförsvar och behöver knappast humanitärt bistånd. Inte var väl tanken att vi skulle ge bistånd till Daech? Folket som tvingas leva under deras välde behöver säkert bistånd men det torde vara svårt att leverera i praktiken. I vilket fall var det inte detta som Frankrike bad om. Vad skulle vi själva säga i motsvarande fall: Sverige utsätts för väpnat anfall och Frankrike erbjuder humanitär hjälp?
För det tredje, det är naturligtvis upp till varje statsledning att besluta om vad som är till buds stående medel. Men bedömningen har ett betydande politiskt signalvärde. Signalen i detta fall är att ”nej, vi är inte beredda till någon uppoffring i den europeiska solidaritetens namn;” d.v.s. den som vi själva är beroende av. Nu har inte detta – enligt de samtal jag fört bl.a. med förre Cema (ÖB) – tagits upp särskilt negativt. Snarare ger man uttryck för en viss uppgivenhet. Man kan endast konstatera att den europeiska solidariteten inte fungerar. Det är detta vi behöver ta till oss; europeisk solidaritet är långt från självklart; speciellt om man inte är vill vara med i Nato och om man har en av Europas lägsta försvarsbudgetar.
Tre skäl har angetts till det magra utfallet av den svenska beredningen.
För det första skall det ha rört sig om en folkrättslig gråzon. Men Säkerhetsrådets resolution 2253/2015 är mycket tydlig i sitt fördömande av Daech som representerande ett hot mot internationell fred och säkerhet. Vi deltar dessutom redan i kriget mot Daech genom vår utbildningsinsats i Irak. Det hela luktar undanflykt.
För det andra skall det ha varit farligt. Javisst, krig är farligt. Men solidaritet som endast gäller i gott väder är inte solidaritet. Att hjälpa ett anfallet Sverige kommer också att vara farligt.
För det tredje, Sverige skulle ha blivit ett mål för Daech. Men Daech och andra terrororganisationer med motsvarande ideologi är redan i krig mot allt som kan betecknas som grundläggande svenska värden: demokrati, religionsfrihet, jämlikhet mellan män och kvinnor, rättstatens principer m.m. Kriget mot terrorismen är också vårt krig; här finns inte plats för någon sorts neutralitet eller resonemang av typen ”man måste förstå dem också”. För oss som är kristna är det också fråga om att stödja våra kristna bröder och systrar.
Slutsatsen blir att ett Sverige som utsätts för väpnat angrepp kanske, men bara kanske, får hjälp men risken är stor att den kommer sent och/eller är irrelevant eller mycket begränsad. Därmed är benen för nuvarande försvarsbeslut undanslagna.
En ny beredning måste snarast tillsättas med en ekonomisk ram om åtminstone 2% av BNP. Denna siffra har stor betydelse. Dels, givetvis, för att den skulle möjliggöra en avsevärd förstärkning av försvaret. Dels därför att den skulle utgöra en viktig politisk signal om att Sverige inte längre skulle vara en försvarspolitisk snyltare; beroende av andras solidaritet men inte berett att bidra.
En ny försvarsberedning kan med fördel studera de ryska insatserna i Syrien med omnejd. Vidare behövs ett helhetsgrepp som omfattar såväl intern som extern säkerhet. Svensk krishantering har fått mycket berättigad kritik det senaste året och behöver sannolikt göras om från grunden.
Utgångspunkten för ett nytt försvarsbeslut måste vara att Sverige skall kunna försvara sig självt OCH utgöra en solidarisk partner i Europa. Här finns plats för mycket nytt tänkande. En ny försvarsberedning måste därför vara öppen och ta till sig forskning och idéer såväl från Sverige som från andra länder.
Men kon får inte dö medan gräset gror. Ett genomtänkt (för en gångs skull) försvarsbeslut tar åtminstone två år att fatta. Det tar sedan minst fem år innan det får genomslag. En ramändring som klarar försvarsmaktens omedelbara problem bör därför ske omedelbart; ett undantag från den höjda arbetsgivaravgiften för ungdomar måste vara extremt lätt att fatta.
Sverige bör bli en producent av säkerhet och sluta vara en konsument. Nu får det vara slut på snyltandet!