Havet är ett; alla hav och oceaner (utom Kaspiska havet) hänger ihop. Det täcker 71% av jordens yta; hälften av jordens befolkning lever inom 80 km från kust; siffran ökar. Detta kan jämföras med räckvidden hos en Tomahawk-robot: 1250 – 1500 km beroende på version.
EU har lagt fast en politik för blå tillväxt; en näring som idag motsvarar cirka 5,4 miljoner arbetstillfällen och 500 miljarder € per år; siffror som beräknas öka kraftigt (med reservation för BREXIT). Denna politik motsvaras av den svenska maritima strategin (som dock inte innehåller några säkerhets-/försvarspolitiska aspekter). EU har också tagit fram en ”riktig” maritim säkerhetsstrategi: EU Maritime Security Strategy. Huruvida denna kommer att få en svensk tillämpningsstrategi är osäkert. EU har slutligen satt upp en gemensam Border and Coast Guard Agency. 90 % av EU:s ”utrikeshandel” och 40% av dess ”inrikeshandel” går på köl. EU:s redare kontrollerar 40 % av världens handelsfartyg.
Havsrätten regleras av FN:s havsrättskonvention, UNCLOS. Huvudprincipen är att havet utanför territorialhavsgränserna är res communis; d.v.s. gemensam egendom för jordens innevånare med vissa begränsningar inom kuststaternas ekonomiska zoner och på dess kontinentalsocklar. En annan bärande princip är rörelsefriheten till sjöss. Fartyg, även örlogsfartyg, får navigera överallt inklusive på andra staters territorialhav (vid s.k. oskadlig genomfart). Denna rätt utmanas nu, främst av Kina i Kinesiska sjön; Kina hävdar överhöghet över större delen av detta resursrika hav i strid med folkrätten. Härav följer konflikt med grannländerna inkl. USA. Detta är också en fundamental fråga för hela det internationella rättssystemet.
I praktiken begränsas rörelsefriheten av ett antal utvecklingstendenser: utbyggnad av infrastruktur till sjöss (vind- och andra kraftverk, olje- och gasriggar m.m.), trafikregleringar (havsplanering) och naturreservat. Härtill kommer sjöfartens egna regleringar som syftar till att förbättra ekonomin; i praktiken går vi mot någon form av trafikkontrollsystem bl.a. för att undvika trafikstockningar i viktiga hamnar och kanaler (främst Panama- och Suez-kanalerna).
Oceanerna utgör jordens lungor; här produceras 50% av det syre vi andas. Havet absorberar också 80% av utsläppet av växthusgaser och en stor del av den uppvärmning som följer av klimatförändringarna. Men havet kan inte absorbera hur mycket som helst. Och syreproduktionen hotas bl.a. av den s.k. mikroplasten; mikroskopiska plastbitar som förorena ekosystemet. Oceanernas ”välbefinnande” är en avgörande fråga för hela mänskligheten.
Den globala ekonomin är beroende av sjöfarten; globaliseringen hänger intimt samman med maritimiseringen av världens ekonomi. Beroende på hur man räknar (volym, vikt, värde) går mellan 80 och 90 % av allt gods på de mer än 59 000 fartyg (om mer än 500 ton) som trafikerar haven. Som jämförelse kan nämnas att mer än 60 000 fartyg per år går ut och in till Östersjön via Skagen, motsvarande siffra för Kielkanalen är mer än 30 000. Den viktigaste trafikleden passerar Indiska Oceanen. Ett stopp i någon av världens viktigaste farvattensförträngningar (Suez, Panama, Bab-el-Mandeb, Singapore straits, Östersjöutloppen och Nordsjön etc.) skulle direkt få mycket stora konsekvenser för världsekonomin.
De största containerfartygen tar idag 18 000 standardcontainrar. Dessa stora fartyg kan inte anlöpa annat än ett relativt få hamnar. De stora rederierna har därför konstruerat ett litet antal (kanske totalt 20) s.k. hubs för omlastning. Dessa hubs utgör noder i sjöfartens strategiska nätverk. Containertrafiken, speciellt hamnarna, är extremt beroende av informationsteknologi och därmed känslig för cyberattacker.
95 % av all elektronisk information går genom kablar på havsbotten.
Havet är rikt på resurser. Fisket – känsligt för miljöförstöring och illegalt fiske – är en vital basnäring för en stor del av jordens befolkning. En allt större del av elektrisk energi kommer från olika typer av kraftverk till havs. Jordens gas- och oljereserver finns huvudsakligen på havsbotten. Havsvatten innehåller mängder av ämnen av stor och ökande industriell betydelse. Gruvdrift på havsbotten blir med tiden en ekonomiskt mycket viktig näring. Med hjälp av solenergi kan havsvatten omvandlas till dricksvatten i stor skala.
Den illegala verksamheten till sjöss är omfattande: trafficking av olika slag, pirater, terrorister, och vanliga förbrytare (exvis försäkringsbedrägerier) drar nytta av havens frihet. Att hålla ordning till sjöss är en grundläggande uppgift inom ramen för varje maritim strategi.
Turism till sjöss är ekonomiskt mycket viktig – 400 miljoner passagerare passerar varje år EU:s hamnar. Den innebär också faror: ett modernt kryssningsfartyg som Harmony of the Seas tar 5000 passagerare och har 2000 besättningsmedlemmar. En brand eller en terroristattack skulle utgöra en stor katastrof och kräva avsevärda resurser.
Havsrätten ger örlogsflottor stor strategisk rörlighet. Från havet kan dessa hjälpa och stödja allierade samt avskräcka och bekämpa fiender. Örlogsflottor inkl. kustbevakningar (organisationen varierar) svarar för ordning och säkerhet till sjöss i alla konfliktnivåer.
Havet utgör också ett hinder för den som inte har tillräckliga medel för att säkra sina rörelser. Den kinesiska A2/AD (Anti-Access, Area Denial) syftar till att stänga ute andra aktörer, spec. USA, från Kinesiska sjön. Det antas att Ryssland eftersträvar en sådan strategi för att säkra handlingsfriheten i Östersjön.
En marin strategi syftar normalt till havskontroll (Sea Control) eller åtminstone till att bekämpa motståndarens havskontroll. Beroende på om man har havskontroll eller ej kan man:
- I en offensiv mod attackera motståndarens sjöfart och andra intressen till sjöss samt attackera honom från havet;
- I en defensiv mod försvara egen sjöfart och andra intressen samt hindra motståndaren från att attackera eget territorium.
Till havs där det inte går att bygga befästningar eller gömma sig bakom naturhinder får striden karaktär av duell där den starkaste och den snabbaste vinner. Det är svårt att kompensera för bristande teknologisk nivå. Detta gör också att fartyg har en professionell bemanning. Det kustnära området, inklusive vindkraftverk och andra installationer, kan sägas utgöra en övergångsfas mellan land och hav.
För en kuststat är havet den första försvarslinjen. Beroendet av sjöfart gör att behovet av försvar sträcker sig långt ut från egna vatten; få stater kan dock svara upp mot detta behov – det krävs samverkan mellan maritima stater. Det direkta försvaret av landet börjar inte vid kusten utan vid den ekonomiska zonens yttre gräns. Innanför denna har staten behov av att i alla lägen kunna försvara – i vid mening – sina intressen.