av Lars Wedin
”Vit man talar med dubbel tunga” brukade det stå i min barndoms indianböcker. Strategisk tvetydighet är just det – att tala med dubbel tunga.
Strategisk tvetydighet (Strategic ambiguity) har i den europeiska debatten blivit särskilt aktuellt efter president Macrons tal den 26 februari 2024 då han sade att ”inget bör uteslutas” inklusive ”trupp på marken” (troupes au sol) i Ukraina. Tvetydigheten består av två delar. För det första ”inte utesluta”. För det andra ”troupes au sol” som kan innebära militär styrka på Ukrainas territorium i allmänhet men också ”markstridskrafter”.
Strategisk tvetydighet är en del av strategisk signalering och därmed av militär diplomati (se artikel i KKrVAHT nr 2, 2024). I artikeln angavs att en strategisk signal ofta bygger på en kombination av (bedömd) förmåga, manöver och retorik. Detta bör även gälla strategisk tvetydighet.
Strategisk tvetydighet är starkt kopplat till handlingsfrihet. Och handlingsfrihet är det grundläggande kapital en aktör behöver för att kunna uppnå sina mål.
Ämnet ”strategisk tvetydighet” verkar emellertid relativt lite beforskat.
Krig är en mänsklig företeelse oavsett teknologins framsteg. Därför är rädsla en central fråga i strategin. Det gäller att skapa rädsla och/eller bemöta rädsla.[1] Detta kan ske antingen genom direkt användning av vapen och/eller genom list och propaganda/desinformation. Strategisk tvetydighet syftar till att skapa rädsla genom osäkerhet. Den kognitiva domänen är alltså den huvudsakliga för strategisk tvetydighet även om de andra domänerna behövs för att skapa handlingsfrihet och trovärdighet.
Mellan list och styrka
Det går att identifiera två arketyper avseende krigare och krigföring: Akilles som är soldat och söker äran och vinsten på slagfältet och Odysses som använder list och strategi för att vinna kriget.[2] Strategisk tvetydighet ligger mycket närmare Odysses än Akilles även om den senares skugga skymtar bakom Odysses.
Tvetydighet innebär att motståndaren kan identifiera olika alternativ men hålls i ovetande om vilket av dem som gäller. I fallet Macrons tal ovan kan Ryssland identifiera tre olika huvudalternativ:
- Frankrike/Europa/Nato kommer inte att sätta in trupp på marken i Ukraina[3]
- Frankrike/Europa/Nato kommer att sätta in militär styrka i Ukraina men inte i en direkt stridande roll.
- Frankrike/Europa/Nato kommer att sätta in markstridskrafter i Ukraina.
Inte ens president Macron vet vad som kommer att gälla eftersom det beror på händelseutvecklingen och hur han tolkar denna. Han ger ingen ”röd linje” men han har sannolikt själv bestämt sig för ett antal röda linjer. Den ryske angriparen har att bedöma om hotet är trovärdigt och i så fall dess farlighetsgrad samt härav dra en strategisk slutsats. Varken Macron eller Putin kan idag veta vilka stater som, utöver Frankrike, skulle göra den aktuella insatsen.
Detta innebär att Macron har skaffat sig politisk handlingsfrihet givet att han har förmåga att genomföra de olika alternativen. Ryssland däremot tvingas förbereda flera olika alternativ och förlorar därför i handlingsfrihet.
Strategisk tvetydighet
Det går att identifiera två huvudinriktningar för strategisk tvetydighet. Ett offensivt mål där det gäller att hålla motståndaren som ”en åsna mellan två hötappar” (”on the horn of a dilemma” enligt Liddell Hart) och är en av grundstenarna i Liddell Harts ”Indirect Approach”.[4] Det andra är defensivt och framför allt kopplat till avskräckningens strategi.
Strategisk tvetydighet innebär också möjlighet till förnekande (deniability) – ”jag menade inte så” eller ”det har jag aldrig sagt ” – d v s politisk handlingsfrihet.
Den offensiva tvetydigheten är så långt relativt enkel att förstå. Medan den offensiva parten har handlingsfrihet tvingas den defensiva till att antingen chansa eller kraftsplittra – för övrigt ett typiskt spelteoretiskt problem.
Den defensiva tvetydigheten är mer komplicerad och kräver en längre diskussion. Vartill kommer hybridkriget som är en speciell form av offensiv tvetydighet – vi återkommer till detta.
Grundläggande för kärnvapenavskräckningen är att denna gäller ”vitala intressen”. Vilka dessa intressen är anges inte. Den ansvarige för avskräckningsfunktionen – presidenten (motsvarande) – har naturligtvis en egen bild av vad som ingår men den potentiella angriparen kan bara göra antaganden.
Var den kritiska aggressionströskeln ligger, d v s hur mycket aggression som krävs för att kärnvapen verkligen kommer att användas av försvararen och/eller vad som anses vara hot mot vitala intressen, är en väl förborgad hemlighet. Om den ansvarige anger ett exakt kriterium skulle ju detta kunna kringgås. Den potentielle angriparen skall därför hållas i ovisshet. Ovissheten är alltså en viktig del av avskräckningen. Detta uttrycktes så här i den franska vitboken från 2007: ”Trovärdigheten i den nukleära avskräckningen hänger på att statschefen disponerar oberoende medel som är anpassade till ett brett spektrum av situationer.”[5]
Tvetydighet råder också vad avser nukleära insatser. Att kärnvapenstaterna – Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA skulle möta ett strategiskt kärnvapenanfall, dår den kritiska aggressionströskeln tydligt överskrids, med samma mynt torde vara klart. Men det finns många andra tänkbara fall. Antag att Ryssland skulle spränga en kärnladdning i Svarta havet för att understryka allvaret i en deklarerad ”röd linje” – skulle USA då svara med kärnvapen? Mot vad, med vad? Eller antag att Ryssland sätter in enstaka kärnvapen i Ukraina? Sådana fall har givetvis diskuterats på amerikansk – samt fransk och brittisk – regeringsnivå men Ryssland kan inte veta vad som skulle hända och kan därigenom inte göra en tydlig vinst/förlust- kalkyl. Till saken hör att det pågår en debatt i USA angående en eventuell deklaration ”No first use”; d.v.s. USA skulle utfästa sig att aldrig vara det första landet som använder kärnvapen.
En del av avskräckningen är emellertid inte helt okänd: dess geografiska utsträckning – vilka är under kärnvapenparaplyet? När det gäller USA antas allmänt att åtminstone Natos medlemmar är skyddade av detta paraply vars närmare utformning är en fråga som diskuteras i Natos Nuclear Planning Group men som i det verkliga fallet givetvis avgörs av USAs president. Trovärdigheten i paraplyet kan diskuteras men detta sker inte här.
I den ursprungliga franska doktrinen var det bara det kontinentala Frankrike som omfattades – ”avskräckningen delas inte” (la dissuasion ne se partage pas). Idag har denna tolkning vidgats. Avskräckningen delas fortfarande inte avseende beslutsfattningen – bara Frankrikes president kan fatta beslut om franska kärnvapen. Däremot är omfattningen nu större: ”Frankrike har ett ansvar att göra sin kärnvapenkapacitet tillgänglig för Europeiska unionen”.[6] Detta följer logiskt på att Frankrike är bundet av EU-föredragets artikel 42.7.[7] Men observera att det inte står att ”Frankrike kommer att…”.
Begreppet ”vitala intressen” är alltså direkt knutet till kärnvapenavskräckningen. Detta kan få intressanta följder. I en intervju[8] sade president Macron att Frankrikes (och Europas) väsentliga intressen (intérêts essentiels) skulle hotas av en rysk seger i Ukraina. TV-tittaren lämnades emellertid i ovisshet i vilket avseende, om något, väsentliga intressen skiljer sig från vitala dito bortsett då från att de senare rör kärnvapen.
I svensk retorik förekommer strategisk tvetydighet i försvarsplaneringen genom formeln ”ett väpnat angrepp kan inte uteslutas…”
Handlingsfrihet
Utan handlingsfrihet inget agerande. Handlingsfrihet är alltså nära lierat med makt. En stat med större makt än en annan har också mer handlingsfrihet än denna. Handlingsfrihet är därför ett centralt begrepp i strategin.
Beaufre betonar vikten av handlingsfrihet samt av att ta och hålla initiativet. Han hävdar att kampen för att nå handlingsfrihet är strategins kärna. Skyddet av den egna handlingsfriheten samt förmågan att beröva motståndaren dennes handlingsfrihet utgör, enligt Beaufre, grunderna för det ”strategiska spelet”.[9]
För att agera måste aktören avdela resurser som nu blir låsta. Agerandet kan ses som en investering av ett kapital – investeringen gör att kapitalet, handlingsfriheten, minskar på kort sikt men, givet att investeringen lyckas, ökar kapitalet på längre sikt.[10]
Från tvetydighet till entydighet
Nedanstående skall inte ses som en värdering av händelseförloppet utan som en illustration till begreppen strategisk tvetydighet och strategisk handlingsfrihet. Som alltid måste läsaren hålla i minnet att strategi bestäms i nutid men implementeras i framtiden. Ingen kunde förutse krigets förlopp den 24 februari 2022.
När den fullskaliga invasionen började var president Biden allt annat än tvetydig när han sade: ”Our forces are not and will not be engaged in the conflict.” Han tillade: “Our forces are not going to Europe to fight in Ukraine but to defend our NATO allies and reassure those allies in the east.” [11] Därmed hade han gjort klart att Ukrainas territoriella integritet inte heller denna gång – ett decennium efter annekteringen av Krim – var ett vitalt intresse för USA och gav därmed indirekt klartecken till Ryssland att genomföra invasionen.
Macrons utspel den 26 februari i år och därpå följande uttalanden är ett intressant exempel på strategisk tvetydighet under kärnvapenparaplyet – under den kritiska aggressionströskeln.
Uttalandet om att ”troupes au sol” inte kunde ”uteslutas” vållade mycket debatt såväl inom som utom Frankrike. Sedan dess har opinionen delvis svängt såväl nationellt som internationellt. Beträffande den nationella debatten bör dock noteras att denna sker i samband med den allmänna debatten inför EU-valet 6 – 9 juni samt Frankrikes vilja att stärka Europas strategiska autonomi. Vi lämnar dessa aspekter åt sidan men konstaterar att det ligger i den strategiska tvetydigheten att flera strategiska mål kan inrymmas i samma strategiska signal.
Europas frontstater anslöt sig till tanken på en möjlig insats: Finland, de baltiska staterna och Polen samt senare Tjeckien.[12] Estlands premiärminister Kaja Kallas var mycket tydligt på denna linje i samband med hennes anförande i Paris 3 maj.[13] Hon pekade också tydligt på Bidens ovan citerade uttalande som, sade hon, var en direkt öppen dörr för Ryssland.
Tvetydigheten i Macrons ursprungliga uttalande var, som framgått ovan, omfattande. Ingenting sades om i vilket läge en insats kunde övervägas eller vad den skulle kunna bestå av. Därmed hade president Macron skaffat sig stor handlingsfrihet. Senare preciserade presidentämbetet att det var fråga om ”militär personal i logistiktjänst”.
Den 14 mars rapporterades[14] att Macron i samband med en middag sagt att han ”under det kommande året nog skulle bli tvungen att ”sända grabbar till Odessa” (je vais devoir envoyer des mecs à Odessa). Odessa av tre skäl – den franska närvaron i Rumänien, oron för utvecklingen i Moldavien samt att Odessa är Ukrainas port mot världen och vital ur försörjningssynvinkel.
Den 24 mars presenterade den pensionerade franske generalen Yakovleff, sannolikt med presidentens godkännande, följande alternativ i TV-kanalen LCI:
- Bygga upp vapenindustri i Ukraina
- Minröjning, utbildning och annan ”operativ assistans”
- Skydda Odessa framför allt mot luftangrepp
- Upprätta skyddszoner i syfte att frigöra ukrainska stridskrafter
- Direkt krigföring ”i skyttegravarna”
Den 27 mars kunde TV-kanalen LCI meddela att följande scenarier diskuterades:
- Tekniker och annan understödspersonal (vilket sannolikt redan är fallet)
- Utbildning av soldater i Ukraina
- Specialförband (vilket som sagt sannolikt redan är fallet)
- Maximalt engagemang om, kanske, 20 000 man.
Den 2 maj preciserade president Macron att frågan om direkt understöd skulle bli akut om Ukraina begärde detta – vilket man ännu inte gjort – och Ryssland ” bestämde sig för att gå längre” och ”gjorde ett allvarligt genombrott” (Si la Russie décidait d’aller plus loin, si les russes devaient aller percer les lignes de front). Vidare sade han att ”jag utesluter ingenting för mot oss har vi någon som inte utesluter någonting.” [15] Samtidigt deklarerade arméchefen, general Schill, att armén var beredd skicka 20 000 man inom några veckor. [16]
Det råder fortfarande en strategisk tvetydighet. Vad menas med att ”gå längre” respektive ”ett allvarligt genombrott”?
Rysslands reaktioner på dessa utspel har varit mycket hård vilket tyder på att man tagit dem på allvar. President Putin sade på TV att om dessa länder (Frankrike m fl se ovan) nu inte längre har några röda linjer avseende insatser i Ukraina ska de veta att Ryssland inte heller har några röda linjer vad dem beträffar och att de ryska kärnvapnen är färdiga för insats.[17] Beslutet att genomföra övningar med substrategiska kärnvapen kan också tolkas som ett ryskt svar.
Diskussion
Händelseförloppet utspelar sig under den kritiska aggressionströskeln; i varje fall Frankrike känner sig skyddat av sin andraslagsförmåga. Frankrike uppfattar sig ha handlingsfrihet i detta läge.
Under tiden februari – maj minskar den strategiska tvetydigheten i takt med de ryska framgångarna. Hotet ökar och det blir allt tydligare att kriget inte handlar om några oblast i östra Ukraina utan är början på en större konflikt givet att Ryssland inte stoppas.
Det finns därför nu scenarier och en antydan till röda linjer. Avskräckningen har blivit mer precis. Därigenom minskar president Macrons handlingsfrihet. Han kan nu knappast avstå från en militär reaktion om Ryssland exempelvis tar Kharkiv och förbereder sig att gå vidare mot Kiev samt att Ukraina begär hjälp. Schills uttalande skapar trovärdighet genom att visa att Frankrike har förmåga och uppenbart förbereder sig. Förmåga, manöver och retorik går alltså hand i hand.
Samtidigt uttalar sig utrikesminister Cameron och säger att Storbritannien inte kommer att skicka stridande soldater men å andra sidan ger han Ukraina frihet att använda brittiska vapen (Storm Shadow) mot mål inne i Ryssland. Vilket Macron inte explicit sagt men sannolikt ansluter sig till.[18] Tyskland har tydligt uttalat att man inte kommer att skicka militära förband till Ukraina. Västs handlingsfrihet minskar.
Ryssland kan nu principiellt snäva in de västliga alternativen och får därigenom ökad handlingsfrihet. Nu kan det hävas att detta inte spelar någon roll i och med att Putin hotar med kärnvapeninsats. Men är detta hot trovärdigt givet det antal gånger han framfört detta hot?
Under våren 2024 har dessutom västs handlingsfrihet i allmänhet minskat på grund av ett antal andra faktorer. Bidens handlingsfrihet är begränsad inte bara på grund av hans ursprungliga ställningstagande utan också på grund av valkampanjen. Vartill kommer att opinionen nu har ”vant sig” vid kriget i Ukraina och framstår som mer engagerad i Hamas och Palestinas öde än i Ukrainas. Härtill kommer oroligheterna i Georgien, där situationen nu (4 maj 2024) står och väger. Ryssland har sina fingrar med i båda spelen och drar naturligtvis nytta av den västliga kraftsplittring som uppstått.
I Sverige har den tvetydiga formeln ”ett väpnat angrepp kan inte uteslutas…” använts för att öka den politiska handlingsfriheten samtidigt som försvarsplaneringen fått fortgå i huvudsak enligt plan med en målbild 2030. Av detta framgår också faran med strategisk tvetydighet och bibehållen handlingsfrihet. Någon gång måste statsmakterna lägga korten på bordet och bestämma sig annars blir försvarsplaneringen omkörd av verkligheten Oklart. Dessvärre har Sverige inte handlingsfrihet med särskilt mycket resurser.
Hybridkrig
Hybridkrig är per definition en strategiskt tvetydig verksamhet. En definition är: « Hybridkrigföring, används i gråzonen mellan traditionell fred och krig för att skapa synergi mellan asymmetrisk taktik, okonventionella metoder och traditionella makt- och inflytandeinstrument. Hybridkrigföring tillämpas över och inom alla krigföringsdomäner – luft, land, hav, rymd, cyberrymd och information – för att driva nationella och strategiska intressen. »[19]
Hybridkrigföring ska ge resultat men inte direkt synas. Idealt skall den angripne inte veta, i varje fall inte kunna bevisa, om det han råkar ut för – elavbrott, cyberangrepp etcetera – är olyckshändelser eller resultatet av medvetet agerande. Aktören kan då också förneka all inblandning.
Cyberkrig
Konflikter i cyberrymden kännetecknas av tvetydighet. Medan militära aktioner, och även terroristattacker, vanligtvis är lätta att förstå när det gäller aktörer och mål, är detta inte fallet i cyberrymden. Det kan vara mycket svårt att ta reda på angriparens identitet – i en « False Flag-attack » utger sig angriparen för att vara någon annan. Följaktligen, kan cyberkonflikter äga rum i fredstid så länge ingen av aktörerna väljer att väljer att eskalera till en annan domän.
Av samma anledning är vedergällning (Hack-Back) riskfyllt och därmed är avskräckning svårt. Vem ska avskräckas och framför allt med vad? En cyberattack är per definition virtuell, men kan få mycket fysiska konsekvenser för kritisk infrastruktur som kommunikation (tåg, tunnelbana, flyg, sjöfart) eller kraftverk. Kan avskräckning innebära svar inom andra domäner än cyber? Kärnvapen till exempel? Å andra sidan kan även Hack-Back kan vara anonymt.
Avslutning
Strategisk tvetydighet är en del av strategisk signalering och militär diplomati. Den är starkt kopplad till strategisk handlingsfrihet som är ett centralt element i strategisk teori och praktik.
Strategisk tvetydighet är den absoluta motsatsen till texten i Om kriget kommer från 1952: « Varje angrepp mot rikets frihet och självständighet skall mötas med vapen. Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt. Sverige vill försvara sig, kan försvara sig och skall försvara sig ».
Medan den senare syftar till att låsa fast en position bl a för att hindra desinformation innebär strategisk tvetydighet att dörren hålls öppen för olika handlingsvägar. Men om inte tvetydigheten överges för en kraftsamlad insats i tid riskeras en obehaglig efterhandssituation. Strategisk tvetydighet är inte samma sak som strategisk tvehågsenhet. Handlingsfrihet blir också meningslös om det inte finns resurser att investera.
Strategisk tvetydighet är också en central del i hybridkrigföring och cyberkrig (det senare är en viktig del av det förra). Sociala media gör att rykten och mer eller mindre felaktig information snabbt får genomslag. Statens förmåga att styra opinionen, givet ett demokratiskt styrelseskick, minskar. Detta är en stor utmaning!
Strategisk tvetydighet kan givetvis förekomma i andra situationer. Ett exempel är marin närvaro av en ubåt i ett krisområde. Strandstaterna kan inte vara säkra på att den finns där och speciellt inte var. En modern atomdriven attackubåt har stor uthållighet, hög fart och långräckviddiga vapen och innebär därmed ett latent hot över stora ytor. Ägarstaten kan retoriskt understryka eller förneka närvaron.
Förr hade svenska staten monopol på radio och TV. Min gamla svärmor brukade då säga att ”de kan väl inte ljuga i TV”. Så enkel är inte världen längre.
Artikeln avslutad 2024-05-07
Författaren är pensionerad kommendör i flottan, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet, Kungl. Krigsvetenskapsakademien samt associerad ledamot av Académie de marine (Paris).
[1] Guitton, Jean: La pensée et la guerre. Paris, Desclée de Brouwer, 2017, s. 137.
[2] Holeindre, Jean-Vincent: La ruse et la force. Une autre histoire de la stratégie. Paris, Perrin, 2017, s. 13
[3] I själva verket finns västliga specialförband från i varje fall Storbritannien och Frankrike enligt ett uttalande av förbundskansler Scholz. Politico 29 februari 2024.
[4] Liddell Hart, Basil H.: Stratégie, Traduction de Lucien Poirier, Perrin, Paris 1998, s. 403
[5] Défense et Sécurité nationale. Le Livre Blanc, Med förord av Nicolas Sarkozy, Odile Jacob, Paris 2008, s 169.
[6] Tal i samband med statsbesöket i Sverige 30 januari 2024.
[7] ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel …”
[8] Som jag såg på TV men inte kommer ihåg när
[9] Beaufre, André: Modern strategi för fred och krig. Göteborg, Prisma, 2002, s. 129.
[10] Samtal med Denis Drouin 2024-05-04. Drouin är författare till Stratégie Intégrale, réflexions sur la puissance. Paris, Economica, 2023.
[11] https://edition.cnn.com/2022/02/24/politics/us-troops-ukraine-russia-nato/index.html
[12] TV-kanalen LCI 17 mars och 5 maj.
[13] Artikelförfattaren följde seminariet.
[14] TV-kanalen LCI
[15] Le Télégramme 2 maj, 2024,
[16] TV-kanalen LCI 2 maj
[17] https://www.youtube.com/watch?v=5QSoSYwe0YA
[18] Brittiska Storm Shadow och franska SCALP är samma robot. Britter och fransmän har ett nära militärt samarbete och man har säkert samrått. Vidare har Cameron med all sannolikhet fått klartecken från USA.
[19] McGuire, Valerie: “Hybrid Warfare helps Russia level the playing field”, US Naval Institute Proceedings, August 2018, s. 22-23