Detta är den svenska texten till en ”Tribune” beställd av franska Revue Défense Nationale.
Östersjön har åter kommit i fokus efter att Moscow Times den 21 maj publicerat ett dekret att Ryssland avsåg att utvidga sitt sjöterritorium i Finska viken och utanför Kaliningrad på Finlands respektive Litauens bekostnad. Härtill kommer att rysk gränsbevakning har tagit upp bojar som markerade gränsen mellan Ryssland och Estland i floden Narva. Händelserna kan ses som en del av det hybridkrig som Ryssland för mot väst.
Under det kalla kriget behärskades Östersjöns östra och södra stränder av Sovjetunionen och dess vasaller. Sovjetunionen ansåg att Östersjön skulle hållas stängt för icke-strandstater – läs USA och Nato – och vara ett ”fredens hav”; ett stängt hav dominerat av Sovjetunionen.
Sovjetunionens upplösning ledde till en närmast total omvälvning. Nu har Ryssland bara två utlopp i Östersjön: från St Petersburg-området i Finska viken och Kaliningrad. Båda är viktiga örlogsbaser. Övriga strandstater är medlemmar i Nato och EU.
Gränsändringar[1]
Det är oklart exakt hur Ryssland hade tänkt sig att ändra gränserna. Hur som helst försvann dekretet redan den 22 maj. Av vad som framgått av pressen avsåg Ryssland att utvidga sitt inre vatten, dvs skjuta sin territorialgräns utåt. En viktig skillnad mellan inre vatten och territorialhav är att på det senare har andra länders örlogsfartyg rätt till oskadlig genomfart vilket de inte har på inre vatten. Såväl St Petersburg-området som Kaliningradområdet skulle därigenom få ett större område av inre vatten där utländska örlogsfartyg inte legalt skulle kunna uppträda. Båda områdena är av största geopolitiska vikt för Ryssland.
En ändring av baslinjernas sträckning i de trånga farvattnen utanför de båda områdena skulle givetvis påverka grannstaterna; i detta fall Finland respektive Litauen. Finland och Ryssland har avtal från Sovjettiden (1965) om territorialhavsgränsernas sträckning. Litauen och Ryssland har ett motsvarande avtal från 1997 som dock inte trätt i kraft. Det är uppenbart att gränsändringar som påverkar grannstater inte kan proklameras unilateralt utan kräver förhandlingar. Några sådana har inte skett och för närvarande har alltså framstöten dragits tillbaka.
Vad ville Ryssland uppnå? Gränsändringen i sig skulle vara fördelaktig men inte avgörande. Viktigare är sannolikt att skapa osäkerhet och, i bästa fall, splittring inom EU och/eller Nato. I ”bästa fall” överreagerar någon vilket skulle ge Ryssland nya möjligheter. Ryssland har också lagt ett kort på bordet som man kan återkomma till.
Bojarna i floden Narva
Bojarna i gränsfloden Narva hade till uppgift att hindra att fartyg av misstag gick över gränsen. Ingen förklaring till det ryska handlandet har veterligen lämnats. Personalen som tog upp bojarna var, intressant nog, maskerad.
Händelsen skulle kunna ses i samband med att Ryssland den 13 februari i år efterlyste Estlands premiärminister Kaja Kallas – okänt för vilket brott. En sådan efterlysning har dock ingen rättslig verkan.
Sammantaget ger de två händelserna bilden av att Ryssland inte uppfattar Estland som ett självständigt land utan som en del av Ryssland. Vilket väl stämmer med rysk retorik.
Diskussion
Östersjön betecknas ibland som en ”Nato-sjö”. Detta är både farligt och felaktigt. Visserligen borde Nato kunna stänga in den ryska flottan i St Petersburg respektive Kaliningrad i krig – såvida denna inte redan gått till sjöss för att, exempelvis, ta Gotland i syfte att skapa en skyddszon utanför de baltiska staterna. Syftet skulle då kunna vara att förhindra Nato att skicka förstärkningar. Men idag råder fred, om än spänd, i Östersjöområdet.
Ryssland agerar mycket tydligt för att visa att talet om Nato-sjö är felaktigt. De här relaterade händelserna bör ses i detta sammanhang. Härtill kommer ett aktivt uppträdande i området av ryska örlogsfartyg och stridsflygplan. Antalet ubåtar har ökats; 2022 kunde två svenska korvetter följa en ny rysk ubåts provtur i Östersjön – ubåten gick åtminstone delvis i ytläge; för att demonstrera sin närvaro? En annan relativt ny företeelse är omfattande störningar av GPS-systemet i södra Östersjön som sätter sjö- och flygtrafik i fara.
Men också Nato bör undvika att tala om Östersjön som Nato-sjö eftersom detta ger intrycket av ingen fara föreligger i området. Tvärtom; som visats ovan pågår här ett ryskt hybridkrig. Marin närvaro av örlogsfartyg tillhörande Nato är därför mycket viktigt. De små regionala marinerna gör vad de kan men räcker inte till. Närvaro av allierade – inte minst Frankrike, Storbritannien och USA – är nödvändigt för att markera att Östersjön till största del utgörs av internationellt vatten . Det finns inte heller något stöd i folkrätten för att betrakta Östersjön som ett innanhav enkom till för Nato.
Härtill kommer att Östersjöns grunda och bräckta vatten utgör en svår och annorlunda miljö för stormakternas flottor. I kris och krig kommer det att krävas en stor marin insats för att hålla sjövägarna från Atlanten till Östersjöns strandstater öppna. Det är därför av stor vikt att allierade örlogsfartyg lär sig miljön genom närvaro och övningar.
Ledamoten Lars Wedin är kommendör
[1] Källor: https://iilss.net/maritime-boundaries-between-finland-and-russia och https://iilss.net/maritime-boundaries-between-russiakaliningrad-and-lithuania