Introduktion
I den första ljudfilmen om De tre musketörerna förekommer en scen där en rådgivare sticker in huvudet till kardinal Richelieu och säger ”Sire, vet ni att det trettioåriga kriget just börjat”?[2]
Det kunde naturligtvis inte kardinalen veta – det var först i efterhand som det stod klart att kriget, som börjat 1618 i Prag, skulle bli så långt. Det tog dessutom lång tid innan krigets politiska konsekvenser blev tydliga. Skeendet kan illustreras av ett uttalande av Winston Churchill: ”Tro aldrig, aldrig, aldrig att ett krig kan vara lätt och utan överraskningar….”[3]
Denna artikel är några år gammal men aktuell på nytt i samband med Ukraina-krisen
Detta är en form av ”långsam” strategisk överraskning, som beror på svårigheten att förutse vad det aktuella händelseförloppet kommer att leda till. Den svenska försvarsplaneringen, om utrycket tillåts, vid början av 1620-talet kunde knappast förutse att Sverige skulle komma att föra ett långt och framgångsrikt krig på kontinenten och därefter framstå som en europeisk stormakt.
Den trojanska hästen är ett exempel på en väl genomfört medvetet försök till strategisk överraskning, som i ett slag kom att avgöra det Trojanska kriget. En viktig aspekt är att atenarna tog en klar risk för att nå det strategiska målet. Om trojanerna hade följt Kassandras och Lakoons varningar hade den atenska styrkan sannolikt nedgjorts till sista man.
Ett tredje exempel är den nuvarande ekonomiska krisen. I efterhand går det att se tecknen men ändå tog det lång tid innan motåtgärder började vidtas. Vi vet, (nästan?) lika lite som Richelieu på sin tid; inte när krisen kommer att sluta och vilka strategiska konsekvenser den kommer att få.
Framtiden är svår att förutse, listan på ”oförutsedda” händelser av strategisk natur är lång och innehåller bl.a.: Sovjets invasion av Afghanistan, Shahen av Irans fall, murens fall, Iraks invasion av Kuwait, folkmordet i Rwanda, Indiens atombomb samt attacken den 11 september.[4]
Överraskningar av olika slag är ett evigt inslag i den strategiskt-politiska utvecklingen. Det kan därför finnas anledning att något studera detta fenomen. För det första gäller det då att försöka ringa in fenomenet; som framgår av ovan finns det olika former av strategisk överraskning. En andra fråga är hur överraskning åstadkoms respektive kan motverkas. En tredje fråga, slutligen, är hur man kan reducera överraskningens konsekvenser.
Dessa frågeställningar borde vara av intresse i en situation där Sverige går mot en försvarsmakt som anpassas till expeditionär krigföring långt från våra gränser samtidigt som den nedrustas.
Artikeln, som syftar till att vara ett bidrag till utvecklingen av krigsvetenskapen, analyserar olika former av strategisk överraskning i syfte att formulera en typologi, som kan underlätta framtida diskussioner av detta viktiga ämne. Vidare diskuterar artikeln varför överraskning är så vanligt och om man kan göra något för att minska risken och/eller mildra följderna av överraskning.
Vad är en strategisk överraskning ?
Kort historik
Överraskning har inte oväntat varit föremål för militära skriverier sedan lång tid även om litteraturen är mindre omfattande än vad man skulle kunna tro.
Under antiken talade man om krigslister eller stratagemer. Polyaenos, en grekisk författare på två-hundratalet e.kr., skrev en bekant bok just med just denna titel dedicerad till kejsar Markus Aurelius. En annan känd bok skrevs av Frontin (40-103 e.kr) med titeln Strategemata, som beskriver olika då kända krigslister. Dessa böcker översattes under renässansen och bidrog då till att skapa en ”modern” krigskonst skiljd från medeltidens betoning av kriget som en duell mellan jämlikar. Antikens författare däremot, som från och med renässansen fram till 1800-talet kom att spela en stor roll i det militära tänkandet, betonade vikten av att utnyttja intelligensen för att göra kriget ojämlikt – asymmetriskt om man vill – till sin egen fördel.[5] Användning av krigslister tas upp av Machiavelli i dennes bok om krigskonsten. Han tar då bland annat upp den moraliska aspekten och pekar på risken att truppen drabbas av skräck när den utsätts för något nytt och oväntat.[6] Som vi kommer att se är överraskningens psykologiska konsekvenser särskilt viktiga.
Vare sig Jomini eller Clausewitz ägnar fenomenet överraskning någon omfattande behandling. Den förre konstaterar att det ”nu” är allt svårare att nå överraskning men att denna alltid måste sökas resp undvikas. Han framhåller särskilt överraskning i tiden – ”då fienden inte väntar sig en en sådan sak [anfall]”.[7] Clausewitz lämnar en lös men dock definition på fenomenet: en framgångsrik överraskning skapar förvirring och missmod hos motståndaren.[8] Han påpekar också på att överraskning är lättare att åstadkomma närmare taktiken och svårare ju närmare politiken man kommer.[9]
Ardant du Picq, som i sin bok Études de combat [studier av striden] från 1870 revolutionerade synen på stridsmoral, konstaterade att överraskning är det enda sättet att få turen på sin sida om de båda motståndararméerna är lika. ”Den överraskade motståndaren försvarar sig inte; han söker att fly.”[10] Foch, allierad överbefälhavare vid första världskriget slut, betonade också överraskning som ett medel att undergräva fiendens moral – det gällde att fienden drabbas av skräck. Receptet är ett ett kraftigt och snabbt samt oväntat anfall. Det är således knappast fråga om krigslister.[11]
I Castex monumentala Théories Stratégiques [Strategiska Teorier] finns inte ordet ”överraskning” med ens som uppslagsord. Däremot behandlar Castex motsatsen – (operations-)säkerhet[12] – i samband med utvecklingen av manöverteorin. Han konstaterar här att säkerhet är en förutsättning för handlingsfrihet, vilket i sin tur är en förutsättning för en manöver.[13]
Tanken på att hålla motståndaren i osäkerhet om våra avsikter är central i Liddell Harts tänkande. Överraskning, noterar han, tillhör psykologins område. Rörelse och överraskning samverkar; rörelse skapar överraskning och överraskning medger rörelse. Tillsammans bidrar dessa element till reducera fiendens motståndsförmåga.[14] Denna tanke uttrycks expressivt av Sun Tzu: ”Låt era planer vara dolda i mörker och ogenomträngliga som natten; när ni rör er slå som blixten.”[15]
Fuller betonar också vikten av snabbhet som ett medel att paralysera motståndaren. Han beskriver hemligheten med Guderians Blitzkrieg sålunda:
“It was to employ mobility as a psychological weapon: not to kill but to move; not to move to kill but to move to terrify, to bewilder, to perplex, to cause consternation, doubt and confusion in the rear of the enemy, which rumour would magnify until panic became monstrous. In short, its aims were to paralyse not only the enemy’s command but also his government, and paralysation would be in direct proportion to velocity.”[16]
De ovan anförda exemplen på överraskning utspelar sig i första hand på taktisk och/eller operativ nivå. Strategisk överraskning förekommer emellertid i modern litteratur. I ett modernt strategiskt lexikon återfinns följande definition: ”strategisk överraskning kan användas för att knäcka en motståndare, moraliskt och fysiskt, och därmed avsluta en konflikt. Den kan också användas för att ändra den moraliska balansen i ett krig utan att nödvändigtvis leda till en taktisk seger (Têt-offensiven 1968)”.[17]
Av dagens breda säkerhetskoncept följer att det inte är tillräckligt att begränsa sig till militärstrategisk överraskning. Följande allmänna definition kan därför vara användbar för det fortsatta resonemanget: ”Strategisk överraskning är en händelse – lite eller inte alls förutsedd – med stora konsekvenser som skakar en stats fundament.”[18]
Sammanfattningsvis har begreppet överraskning en lång historia. Det är emellertid först på senare år som begreppet börjat diskuteras på strategisk nivå, vilket i och för sig stämmer med den allmänna utvecklingen av ”det militära tänkandet”; med tiden förskjuts tyngdpunkten i tänkandet uppåt mot den strategiskt-politiska nivån. Överraskning är starkt knutet till asymmetri och viljan att skapa ett psykologiskt övertag. Men som den sist nämnda definitionen antyder kan en överraskning utgöras av en händelse och inte nödvändigtvis av ett aktivt agerande. Det är då upplevelsen – konsekvenserna – som är det viktiga givet att dessa konsekvenser har strategisk betydelse.
Att överraska respektive att bli överraskad
Uttrycket ”strategisk överraskning” kan användas både i betydelsen ”att överraska” och ”att bli överraskad”. Logiskt sett borde det offensiva uttrycket ”att överraska” och det defensiva ”att bli överraskad” vara ett symetriskt motsatspar. Så enkelt är det emellertid inte. Det är mycket vanligare att någon blir överraskad än att någon med avsikt överraskar. Detta problem kräver en viss diskussion.
Att överraska är en handlingslinje inom ramen för en strategi, som alltså syftar till att skapa fördelar gentemot en motståndare som förhoppningsvis blir överraskad. Det går att urskilja två olika typer av offensiv överraskning – direkt respektive indirekt. Direkt i strategiska sammanhang syftar till att segra medan indirekt syftar till att övertyga. En direkt strategisk överraskning syftar alltså till att skaffa sig en avgörande fördel i eller inför ett krig. Japans anfall mot Pearl Harbor 1941 är ett typexempel. Indirekt strategisk överraskning syftar till att skapa en viktig politisk och/eller psykologisk fördel.[19] Ett exempel på en sådan överraskning är när Sovjetunionen 1957 skickade upp den första satelliten Sputnik och därmed visade att man hade – eller i varje fall fick USA att tro att Sovjet hade – ett avgörande försprång inom robot- och rymdteknikens områden.
Att överraska är nästan alltid förenat med risk; detta gäller i synnerhet direkt strategisk överraskning. Luttwak talar i detta sammanhang om den strategiska paradoxen: en dålig väg kan vara den bästa just för att motståndaren inte väntar sig att den kommer att användas. Men detta innebär också att överraskningen kostar: i detta fall kanske den sämre vägen medför långsammare styrketillväxt. Men denna nackdel förväntas vägas upp av överraskningens psykologiska effekter.[20]
Det är just risktagningen – man gör något oväntat och/eller ologiskt – som är själva essensen i överraskning. Detta innebär också att en överraskning som misslyckas kan bli mycket farlig. Clausewitz varnade för detta: ”Det gäller att endast den kan överraska, som dikterar villkoren för den andre och det gör bara den, som handlar rätt. Om vi överraskar motståndaren genom en olämplig åtgärd, kommer vi kanske att få erfara en kärv motgång i stället för en framgång.”[21]
Att överraska kräver handlingsfrihet samtidigt som syftet med överraskning just är att beskära motståndarens handlingsfrihet.
Under det kalla kriget utgick den svenska planeringen från i princip två scenarier: storanfall och överraskande inlett anfall.[22] Skillnaden mellan scenariorna var att i storanfallet satsade angriparen på en längre förbekämpning, under vilken han kunde kraftsamla sina resurser. Han blev starkare men mer förutsägbar. I överraskande inlett anfall satsade angriparen på snabbhet och överraskning och tog nackdelen att detta innebar att färre stridskrafter skulle kunna användas – en koncentrering skulle ju ha givit oss förvarning med ty åtföljande tidig styrkeuppbyggnad. Denna skillnad mellan de två alternativen är en god illustration till Lutwaks tes att överraskning kostar. Riskerna är rimligen störst på den strategiska nivån – kanske det är därför som överraskning som offensiv direkt strategi är relativt ovanlig.
Om det offensiva ”att överraska” är ett relativt ovanligt fenomen så är det defensiva ”att bli överraskad” väsentligt vanligare. Detta beror på att statsledningar, överbefälhavare m.fl. tenderar att bli överraskade även av händelseförlopp som inte har iscensatts med avsikt. Murens fall är ett sådant exempel; det var knappast den östtyska statsledningens avsikt att låta muren falla i syfte att överraska. Föll gjorde den emellertid och världens statsledningar och strategiska kommentatorer blev överraskade (även om många efteråt hävdade något annat).
Vad karaktäriserar en strategisk överraskning?
Upplevelsen av att bli överraskad på den strategiska nivån karaktäriseras av fyra element. För det första förändras den strategiska spelplanen; överraskningen får i allmänhet geopolitiska konsekvenser. För det andra är överraskning i stor utsträckning en mental företeelse – perceptionen av överraskning är mycket viktig. Den som konstaterar ”detta var överraskande” och sedan agerar lugnt och metodiskt är knappast verkligt överraskad. För det tredje leder överraskning till de mest skilda reaktioner – allt från paralys till hyperaktivitet. För det fjärde, och som konsekvens av ovanstående, leder överraskning oftast till en kris.
Det finns här anledning att skilja på två olika fall. I det ena fallet har försvaren lurats av angriparens strategiska överraskning. Ett typiskt fall är att den israeliska ledningen överraskades av Egyptens anfall över Suez-kanalen i samband med oktoberkrigets utbrott 1973; den egyptiska strategin byggde just på överraskning.[23] Ett annat exempel är hur den franska statslediningen överraskades av den tyska inmarschen i Rhenlandet (Rhens vänstra strand) 1936, som gjorde den franska strategin, som byggde på allianser bl.a. med Tjeckoslovakien, närmast omöjlig att implementera.[24]
I det andra fallet är överraskningen inte ett resultat av en avsikt att överraska – vi kan kalla detta oavsiktlig överraskning. När oktoberkriget inleddes blev inte bara Israel utan större delen av världen i övrigt överraskad, förloppet ledde som bekant till stora beredskapshöjningar i såväl Sovjetunionen som USA med ett hotande kärnvapenkrig som konsekvens. Detta var sannolikt inte president Sadats avsikt – även om han nog hoppades att överraskningsmomentet skulle ge honom en viss tid av handlingsfrihet – men det var en konsekvens av hans överraskande anfall mot Israel.
Denna typ av överraskning är mycket vanlig. Tag kriget i Georgien som ett exempel. Detta var knappast en överraskning för de två kontrahenterna – Georgien visste att Ryssland laddade upp vid gränsen och beslöt sig att förekomma. Däremot blev t.ex. den svenska regeringen så överraskad att den svenska militära strategin förändrades från att (nästan) enbart vara inriktad på internationella insatser till att också avse det direkta försvaret av Sverige.
En annan typ av överraskning hänger samman med mer eller mindre okontrollerbara händelseförlopp – malströmmar – som i värsta fall leder till en ruptur. Här är det ofta fråga om ett antal olika element som samverkar till att plötsligt skapa en ny situation; i den nya situationen får agerandet överraskande konsekvenser. « Rupturer utlöser säkerhetspolitiska utvecklingar, som är svårförutsägbara och som kan gå i olika riktningar, beroende på hur berörda aktörer väljer att agera. »[25]
Slutligen har vi strategiska överraskningar som konsekvens av naturkatastrofer, pandemier och liknande.
En avgörande skillnad är att det går att undvika att bli lurad eller att råka ut för en oavsiktlig överraskning. Även okontrollerbara utvecklingar kan åtminstone teoretiskt förutses. Däremot är naturkatastrofer och särskilt deras eventuella strategiska konsekvenser svåra eller omöjliga att förutse.
I militärstrategiska sammanhang kan fyra typer av överraskande agerande särskiljas.[26] För det första den tekniska där ett visst stridsmedel utnyttjas för första gången. Insatserna med kärnvapen mot Japan 1945 är ett bra exempel på en händelse som dels får direkta strategiska konsekvenser – Japans kapitulation – och dels oavsiktliga nämligen kalla krigets terrorbalans. Terrordåden i USA den 11 september 2001 – utnyttjandet av trafikflygplan som förstörelsemedel – är ett annat exempel.
Den andra typen utgörs av geografisk överraskning – anfallet kommer där försvaren inte väntar sig det. Det klassiska exemplet här är det tyska anfallet mot Frankrike genom Ardennerna 1940.
Den tredje typen utgörs av tillfället – anfallet kommer när försvaren inte väntar sig detta. Operation Barbarossa när Tyskland 1941 när Tyskland anföll Sovjetunionen och terrordåden den 11 september är ett annat.
Den fjärde typen berör doktrin – ett nytt sätt att utnyttja stridskrafter. Napoleons utnyttjande av vad vi idag kallar manöverkrigföring i syfte att tillfoga fienden avgörande förluster är ett exempel. Det oinskränkta ubåtskriget under det första världskriget är ett annat. Gerillakrigföringen i Vietnam är ett tredje.
Olika typer av överraskning – sammanfattning.
Det finns två överordnade former av strategisk överraskning:
- Offensiv – ”att överraska”.
- Defensiv – ”att bli överraskad”.
Den offensiva överraskningen kan indelas i två grupper:
- Direkt – överraskningen syftar till att skapa avgörande fördel i krig; ofta i samband med krigsutbrottet.
- Indirekt – överraskningen syftar till att skapa politiska och psykologiska fördelar.
Den defensiva överraskningen kan delas in i fyra grupper:
- Direkt konsekvens av en offensiv överraskning – försvararen luras..
- Oavsiktlig överraskning som konsekvens av någon aktörs agerande.
- Okontrollerbara utvecklingar, malströmmar och rupturer.
- Naturkatastrofer, pandemier m.m.
Varför inträffar överraskning?
En uppenbar anledning till att en stat blir överraskad är dålig underrättelsetjänst. Det kan finnas många orsaker härtill som okvalificerad eller otillräcklig personal. Historien visar emellertid att även stora underrättelsetjänster försedda med alla upptänkliga spaningsmedel inte alltid upptäcker vad som är i görningen. En enkel förklaring är svårigheten att filtrera fram viktiga signaler i informationsbruset. En annan förklaring är administrativa problem. Inför den 11 september hade FBI underrättelser om den egendomliga flygutbildning som ett antal utländska muslimer genomgick. Samtidigt hade den amerikanska underrättelsetjänsten tipsats av sina franska kollegor om en förestående attack. Administrationen kunde emellertid inte koppla ihop dessa två spår och den överraskande attacken var ett faktum.
Den amerikanske forskaren Michael Handel har i detta sammanhang myntat begreppet the theory of surprise. I de flesta fall av strategisk överraskning hade underrättelseofficerae och beslutsfattare alla behövliga data för att se vad som skulle hända, skriver han. Problemet är emellertid inte nödvändigtvis att man saknar information utan att man missar tillgänglig information, att man inte ser signalerna i bruset samt faktorer som tröghet i stället för öppenhet, önsketänkande i stället för realism.[27]
En annan vanlig anledning är så kallat spegeltänkande. Den ena parten tror att den (potentielle) motståndaren skall följa samma logik som man själv. Ett paradexempel utgörs av Operation Iraqi Freedom (OIF), där den amerikanska administrationen trodde att de befriade irakierna i stort sett av sig själva skulle klara övergången till ett fredligt, demokratiskt, västerländskt samhälle. Den amerikanska doktrinen hade lagt fast att den överlägsna amerikanska teknologin skulle möjliggöra en kort och relativt begränsad insats. Detta fungerade bara så länge som motståndaren tillät att kriget fördes på amerikanarnas villkor. Härefter ställdes den amerikanska ledningen inför helt oväntade svårigheter som ännu inte är fullt övervunna.
En variant på ovanstående är psykologiska och/eller filosofiska bindningar. Ett exempel är den svaga amerikanska beredskapen inför Pearl Harbor; den grundläggande orsaken till att den amerikanska ledningen togs på sängen var att man inte kunde föreställa sig att japanerna skulle kunna planera och genomföra en attack. Japans största tillgång var den amerikanska okunskapen om japans militära förmåga och arrogans rörande allt japanskt.[28]
Ett annat relativt fanligt fenomen är självavskräckning. Här ser försvararen i och för sig vad som kan komma att hända men vågar inte att vidta motåtgärder – ofta med motivet att han inte vill provocera. Ett typiskt exempel på vart detta kan leda är den tyska ockupationen av den demilitariserade Rhenlandet 1936. Området var av vital betydelse för Frankrike som buffertzon gentemot Tyskland. Trots detta gjorde man ingenting. Den allmänna opinionen var absolut emot något som kunde leda till krig, krigsministeriet var rädd att provocera tyskarna och armén överskattade grovt den tyska förmågan. I själva verket var tyskarna beredda att dra sig tillbaka vid första franska motåtgärd. Men inga sådana vidtogs. Därmed hade Frankrike förlorat den handlingsfrihet som kanske kunnat hjälpa Tjeckoslovakien 1938. Rädslan för krig och för att provocera gjorde kriget oundvikligt.[29]
Strutsfenomenet är ett annat vanligt skäl till överraskning. I detta fall vägrar ledningen att inse att de förhärskande koncepten och doktrinerna inte längre gäller. Första världskrigets dyrkan av offensiven är ett exempel. Såväl Boerkriget som Rysk-Japanska kriget hade visat att de nya vapnen – främst kulsprutan och taggtråden – hade gjort defensiven starkare på offensivens bekostnad. Trots detta gick båda sidors styrkor – särskilt de franska – in i första världskriget med utpräglat offensiva doktriner.
Frankrike 1940 är ett annat exempel på strutsmentalitet. Den franska ledningen var oförberedd på den tyska Blietzkrieg-doktrinen trots att bland andra Charles de Gaulle hade predikat denna form av krigföring i sin ”Vers l’armée de métier” [Mot yrkesarmén] från 1934.
Den svenska reaktionen på kriget i Georgien är också ett exempel på strutsfenomenet. Det borde inte ha kommit som en överraskning att Ryssland skulle vara berett att använda militära maktmedel inom ett område, som man sedan länge hade deklarerat som sin intressezon. Men denna insikt passade inte den svenska regeringen och försvarsetablissemanget. U 137 och den följande tiden av ubåtsjakt i våra skärgårdar är ytterligare ett exempel. Här hade rapporter om främmande ubåtar inkommit under en lång följd av år men dessa hade alltid avvisats – det talades om ”budgetubåtar” – eftersom fenomenet inte passade in i den svenska planeringen. För den oförberedda allmänheten blev chocken stor över det plötsligt uppenbara ”beviset”.
Såväl den franska revolutionen som murens fall och den 11 september kan ses som rupturer. Alla dessa tre fall hade föregåtts av en utveckling som då inte förstods. Själva händelsen var relativt kortvarig men det tog i alla de tre fallen lång tid innan situationen åter stabiliserade sig – och då hade den strategiska spelplanen förändrats i avgörande grad.
En gemensam nämnare för alla exempel ovan är överraskningarna borde ha kunnat förutses. I några fall hade detta varit enklare medan det i andra varit svårare. Men i backspegeln kan man i allmänhet urskilja det mönster som leder till överraskningen. Det finns naturligtvis undantag – detta gäller främst överraskningar förorsakade av naturkatastrofer.
Går det att skydda sig mot överraskning?
Det enkla svaret på rubrikens fråga är förstås en bra underrättelsetjänst stöttad av en kvalificerad försvarsforskning med uppgift att studera tänkbara framtidsscenarier. Scenariebyggande och spel kan göra framtiden mindre överraskande. Det är emellertid farligt att förlita sig på krigsspel, vilket följande exempel visar. Pentagon fyllde 1969, under Vietnamkriget, sin tids snabbaste dator med alla tillgängliga data om såväl amerikanska som nordvietnamesiska resurser och ställde frågan; ”när vinner vi?” Efter mycket funderande svarade datorn: ”Ni vann 1964.”[30]
Det är emellertid farligt att tro att en bra underrättelsetjänst kommer att kunna förhindra överraskning. I strategin är det omöjligt att ta hänsyn till alla tänkbara parametrar, underlaget blir aldrig totalt. När det gäller motståndaren finns alltid en osäkerhet, det går bara att göra en bedömning av dennes sannolika handlande. Även om man har tillgång till förstklassiga underrättelser går det inte att vara säker på dessa – dubbelspioner är inte ovanliga i historien. Dessutom är även den bästa underrättelsetjänst drabbade av fenomen som friktion och hasard.
I de flesta av de ovan relaterade fallen var det emellertid inte underrättelsetjänsten som var huvudproblemet utan beslutsfattarnas svårighet att inse vad som håller på att hända och, ännu mer, att handla medan tid är. I efterhand är det ofta relativt lätt att se hur utvecklingen leder fram till den överraskande händelsen eller hur tecknen på denna finns tillgängliga. Det också ofta relativt lätt att se vad beslutsfattarna borde ha gjort. Här måste man emellertid hålla i minnet att strategi – då en sådan finns – alltid formuleras i nutid men implementeras i framtiden. Mellan dessa två tillfällen finns en längre eller kortare tidsrymd under vilken mycket kan hända. Det är emellertid inte alls säkert att vidden av dessa förändringar inses – eller ännu värre att beslutsfattaren inte vill inse. Ofta är anledningen att en insikt behöver följas av åtgärder som innebär plågsamma omprioriteringar.
Ett särskilt besvärligt fall är vad man skulle kunna kalla ”långsam överraskning”. Den franske översten Galula, idag ”guru” för den amerikanska armén när det gäller upprorsbekämpning, har beskrivit en regerings oförmåga att handla inför ett hot om uppror på följande sätt: ”Lojalistens stora problem emanerar från det faktum att upproret på detta [tidiga] stadium förefaller mycket obetydlig jämfört med vad en effektiv motåtgärd skulle kräva. Den latenta faran är mycket stor men hur skall man kunna få opinionen att förstå detta på basis av påtagliga och objektiva fakta? Hur kunna motivera de åtgärder och offer som är nödvändiga för att kväva det uppflammande upproret? Upprorsmakaren, om han behärskar sin roll, räknar precis med denna förvirring och underhåller denna genom att se till att övergången från fred till krig är gradvis.”[31]
Den ekonomiska krisen utgör en intressant parallell till Galulas resonemang.[32] Om inte förr så i varje fall under 1999 publicerades en artikel som varnade för de amerikanska s.k. subprimelånen och risken för att staten skulle behöva lösa ut de inblandade finansinstituten. Dessa varninar kom sedan allt tätare. År 2005 hölls ett tal i kongressen som bl.a. innehöll följande passus: ”Jag hoppas att mina kollegor gör gemensam sak med mig i att skydda skattebetalarna från att behöva lösa ut Fannie Mae och Freddie Mac [de finansinstitut som främst var inblandade i subprimelånen] när husbubblan spricker.” Vita Huset insåg faran men även relativt tandlösa motåtgärder fick inte politiskt genomslag. Ett motargument var att det inte var någon fara, ett annat att lånen var nödvändiga och ett tredje att Vita Husets åtgärder egentligen avsåg något annat – d.v.s. en konspirationsteori.
De första tecknen på en annalkande finanskris kommer 2007. Krisen kan sägas börja i maj 2008; den slår ut i full blom i september men de första motåtgärderna kommer först i oktober.[33]
Finanskrisen kan sägas vara en kombination av strutsmentalitet och ruptur.
Av Galulas resonemang liksom av finanskrisen förefaller man kunna dra följande slutsats. Innan en kris, som ställer krav på ”obehagliga” beslut hanteras måste den uppfylla minst ett av två kriterier. Den måsta ha passerat en smärttröskel och/eller utvecklingen måste vara mycket snabb. Orsaken är att politiken och allmänheten successivt anpassar sig till en sämre situation ända tills en smärttröskel passeras eller tills krisutvecklingen är så snabb att det inte går att bortse från denna.
Den dystra slutsatsen av ovanstående resonemang tycks vara att överraskning kommer att inträffa och att motåtgärder kommer att vidtas för sent.
Hur skydda sig mot överraskningens konsekvenser?
Vi återgår här till de militärstrategiska resonemangen – ekonomiska krisåtgärder ligger bortom artikelförfattarens kunskapsområde.
Underrättelsetjänsten är fortfarande viktig. Överraskning kommer ändå att inträffa men med en god underrättelsetjänst ökar möjligheterna att snabbt förstå vad som håller på att hända. Härtill kommer behovet av bred forskning. När krisen kommer behövs snabbt analys och syntes. För att kunna åstakomma sådana produkter krävs långsiktig kunskapsuppbyggnad: ”varje minut av syntes kräver åratal av forskning.”[34]
Den militära hierarkin måste kunna agera kraftfullt och effektivt så att den snabbt kan komma igen och ta initiativet. För att detta skall vara möjligt krävs en mentalitet som tillåter snabb anpassning. Detta är förmodligen det viktigaste kravet och borde vara det naturliga i en militär organisation. Det svenska plantänkandet gör att denna förmåga nog kan ifrågasättas. Vi minns hur svårt det var att anpassa en fredsorganisations sätt att fungera till de krav som 1980-talets ubåtsjakt ställde.
Den militära strategin bör vidare vara uppbyggd så att den snabbt kan möta hot i oförutsedda riktningar – ordet skall inte tolkas bara i geografisk mening. Detta innebär att försvaret behöver bredast möjliga spektrum av förmågor. Varje förmåga som tillåts försvinna innebär minskad handlingsfrihet inför det okända.
En överraskning inom det militärstrategiska området kommer ofta att leda till en kris. Det gäller därför att ha bra och väl övade krishanteringsrutiner. Krishantering är emellertid en fråga för sig som det finns en omfattande litteratur kring – vi behöver inte gå in på detta område här.
Avslutning
Strategisk överraskning är ett ofta använt begrepp. En närmare analys av fenomenet visar emellertid att detta är tämligen mångfacetterat och inte helt lätt att få grepp om. Inte minst i syfte att kunna diskutera hur man skall kunna undgå att bli överraskad är det viktigt att kunna skilja på olika typer av överraskning. För det första är det nödvändigt att skilja mellan det offensiva ”att överraska” och det defensiva ”att bli överraskad”. Det senare är avsevärt vanligare än det förra.
Att överraska kan användas som en direkt strategi syftande till seger i ett krig eller som en indirekt strategi syftande till att övertyga – att skaffa sig politiska fördelar.
Upplevelen att drabbas av överraskning kan dels vara en följd av en direkt avsikt att luras eller som en konsekvens av andra fenomen: antingen som en följd av någon aktörs överraskande agerande eller av en okontrollerbar utveckling. Härvid bör beaktas att naturkatastrofer också kan leda till strategiska överraskningar.
Det går vidare att identifiera ett antal orsaker till att det är så vanligt att stats- och militärledningar blir överraskade. Dåligt fungerande underrättelsetjänst och administrativt krångel är två vanliga orsaker. Mycket vanligt är också att beslutsfattare inte vill inse vad som håller på att hända och möjliga konsekvenser härav.
Slutsatsen av allt detta är att en stats- och militärledning måste organisera sig och öva inför situationer där man ställs inför allvarliga överraskningar.”Framtiden skall inte förutses, den skall göras möjlig.”[35]
[1] Artikeln baseras på ett inlägg i en seminarieserie ”stratégie théorique” [strategisk teori] anordnat av franska försvarsdepartementet och Institut Français d’Analyse Stratégique i oktober 2008. Artikeln skall redigeras och översättas för att ingå i en samlad rapport från seminarieserien varför författaren ser fram mot konstruktiv kritik till adressen lars.wedin@fhs.se
[2] Christopher Coker, Ethics and War in the 21st Century, (Oxon: Routledge 2008). S.. 80.
[3] Citerat i Vincent Desportes, La guerre probable, (Paris : Economica 2007), .s. 91 ff.
[4] Xavier Raufer, “Monde chaotique, menaces stratégiques », Défense nationale et sécurité collective, Décembre 2008. S. 27.
[5] Bruno Colson. L’art de la guerre de Machiavel à Clausewitz dans les collections de la bibliothèque universitaire Moretus Plantin. (Namur: Bibliothèque Universitaire Moretus Plantin 1999). S. 23 ff.
[6] Nicolas Machiavel. L’art de la guerre. (Paris : Bibliotèque Berger – Lévrault 1980) [1520]). S. 134, 214 ff.
[7] Antoine Henri Jomini. Précis de l’art de la guerre ou Nouvau Tableau analythique des principales combinaisions de la stratégie et de la politique militaire. (Paris : Éditions Champs Libre 1977 [1855]). S. 229.
[8] Carl von Clausewitz, Om kriget. (Stockholm: Bonniers 1991). S. 168
[9] Ibid s. 169.
[10] Citerat i François Géré. Dictionnaire de la pensée stratégique. (Paris : Larousse 2000). S. 260.
[11] F [Ferdinand] Foch. Des principes de la guerre. Conférences faites en 1900 à l’École Supérieure de Guerre. (Nancy-Paris-Strasbourg: Berger-Levrault1919). S. 43 ff.
[12] Det franska ordet är sûreté.
[13] Amiral [Raoul] Castex, Théories stratégiques. Tome II. (Paris : Institut de Stratégie Comparée och Economica1997). S. 11.Paris
[14] Basil H Liddell Hart. Stratégie. Fransk översättning och inledning av Lucien Poirier. (Paris: Perrin 1998). S. 396.
[15] Sun Tzu. Om krigets konst. 383 maximer om att segra och besegra. (Stockholm: Nerenius & Santérus förlag 1996). S. 63
[16] J.F.C. Fuller. The Conduct of War 1789 – 1961. (New York: Da Capo Press 1992). S. 256 ff.
[17] Gérard Chaliand & Arnaud Blin. Dictionnaire de stratégie militaire des origines à nos jours. (Paris : Perrin 1998). S. 649.
[18] CHEM [Centre des hautes études militaires]. « La surprise stratégique. » Défense nationale et sécurité collective. Mars 2008. S. 41.
[19] Observera att Liddell Harts bekanta ”indirect approach” hör hemma i operationskonsten och taktiken inom ramen för en direkt strategi.
[20] Edward N. Luttwak. Le grand livre de la stratégie. De la paix et de la guerre. (Paris : Odile Jacob 2002). S. 27 ff.
[21] Clausewitz s. 171.
[22] Begreppen, särskilt avseende det överraskande anfallet ändrades över tiden men detta påverkar inte resonemanget i denna artikel. Se vidare i Lars Wedin. Från politiskt projekt till militär handling. En introdukton till militärstrategin. (Stockholm: Försvarshögskolan 2009). S. 45 – 46.
[23] Norman Friedman. The Fifty-Year War. Conflict and Strategy in the Cold War. (Annapolis: Naval Institute Press 2009). S. 386 ff.
[24] Se Lars Wedin. Marianne och Athena. Franskt militärt tänkande från 1700-talet till idag. (Stockholm: Försvarshögskolan 2007). S. 213.
[25] Johan Tuberger, Jan Blomqvis, Bengt Andersson, Niklas Granholm. Strategi för det oväntade 2. (Stockholm: Totalförsvarets Forskningsinstitut 2004). S. 17.
[26] Hervé Coutau-Bégarie. Traité de stratégie. (Paris : Economica 1999). S. 366 ff.
[27] Gareth Stansfield. « Israeli-Egyptian (in)security : the Yom Kippur War” i Steve Smith, Amelia Hadfield and Tim Dunne (red). Foreign Policy. Theories, Actors, Cases. (Oxford: Oxford University Press 2008). S. 296.
[28] Joe Strange. Capital ”W” War. A Case for Strategic Principles of War (Because Wars Are Conflicts of Societies, Not Tactical Exerciser Writ large. (Quantico: Marine Corps University 2000). S. 161.
[29] Se Wedin 2007 s. 213 ff.
[30] Vincent Desportes. Comprendre la guerre. (Paris : Economica 2001). S. 115 ff.
[31] David Galula. Contreinsurrection. Théorie et pratique. (Paris : Economica 2008). S. 96 ff.
[32] Nedanstående är hämtat från Johnny Munkhammar och Nina Sanandaji. ”Finanskrisen – ett gigantiskt politikmisslyckande”. Munkhammar Advisory 2008-10-16. Vi behöver inte här diskutera de ekonomiska sakfrågorna d.v.s. krisens orsaker.
[33] Intervju med Bengt Gewalli, Humle Kapitalförvaltning oktober 2008.
[34] Jean d’Ormesson. Odeur du temps. (Paris : Éditions Héloïse d’Ormesson 2007). S. 275.
[35] Antoine de Saint-Exupery citerad i Jean-Claude Lehmann, ”Quels objectifs pour la recherche?”, Agir No 37.