(KKrVA blogg 1/9)
Tyvärr saknas det inte ämnen att ta upp i denna blogg. Ett axplock på tänkbara ämnen följer nedan.
Gällande försvarsbeslut har mål som är allt för lågt satta men det är ändå ofinansierat. När S + C + M kom överens härförleden så nöjde man sig som vanligt med att besluta om att underfinansiering fortfarande skall gälla – om än i mindre grad – men – också som vanligt – talade man bara i monetära termer. Vad är det man vill att försvaret inte skall göra?
Eftersom vår finansminister har annonserat att det finns 40 miljarder att spendera på reformer så kunde man tänkt sig att försvarsbeslutet 2015 skulle finansieras fullt ut. Det hade dessutom varit lämpligt att stärka detta beslut. Nu är signalen ”vi kan stärka försvaret men vi vill inte” – underförstått: ”vi blir räddade av USA/Nato”.
IT-skandalen visar att Rikets ledning inte fungerar. Mycket tyder på att Statsministern, mer eller mindre explicit, skickat signalen ”blanda inte in mig” till sin omgivning. Denna misstanke styrks av att han som en första åtgärd flyttade ut krisledningen från Statsrådsberedningen.
Terrorismen är sannolikt det idag mest akuta säkerhetshotet. Inga åtgärder verkar dock vidtas beträffande hemvändande IS-krigare. Det finns inga inrikestrupper som skulle kunna hantera ett omfattande angrepp. Det finns ingen sjukvårdsberedskap värd namnet. En attack typ Bataclan 2015 med ett stort utfall av skottskadade människor kan inte hanteras.
Försörjningsberedskapen är låg, vilket tydligt visades när Kungl. Örlogsmannasällskapet hade en konferens om ämnet i juni i år.
Polisen kan inte hantera vardagssäkerheten i våra städer. Posten kan inte skicka brev. SJ kan inte köra tåg. Sveriges viktigaste hamn, Göteborg, är blockerad av en intern facklig strid sedan flera månader. Vår cyberberedskap är allmänt låg; trenden mot ett kontantfritt näringsliv leder till risk för ekonomisk totalkollaps.
Vår örlogsflotta har en medelålder av 28 år men, bortsett från två ubåtar, finns idag ingen plan för förnyelse.
I denna blogg skall emellertid ett annat problem tas upp: det strategiska självmål som vår (uppenbarligen inte så kompetenta utrikesledning) åstadkommit genom att ansluta sig till förbudet mot kärnvapen.
Kärnvapen eller inte?
Den sjunde juli antog FN ett förbud mot kärnvapen som öppnas för ratificering den 20 september. De flesta europeiska stater har inte skrivit på. De som har skrivit på är: Cypern, Irland, Lichtenstein, Malta, San Marino, Schweiz, Sverige och Österrike. Inget av dessa är med i Nato; inget har kärnvapen.
Ett första konstaterande är att avtalet, om det blir ratificerat, inte kommer att få någon direkt effekt på kärnvapeninnehavet; detta gäller för såväl officiella innehavare enligt icke-spridningsavtalet som exempelvis Indien eller Nordkorea. Däremot kan det skapa en hel del problem, inte minst för Sverige.
Sveriges agerande här är vad man kallar ”do-gooder” d.v.s. ett välmenande men naivt beteende som riskerar att leda till negativa konsekvenser.
Det finns åtminstone tre aspekter på frågan:
- Inrikespolitiskt;
- Utrikespolitiskt;
- Allmänstrategiskt.
Inrikespolitiska aspekter
Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bygger på internationellt samarbete. I praktiken innebär detta att vi förväntar oss hjälp från Nato/USA. Den svenska så kallade fredsrörelsen gillar inte detta. Massiva propaganda- och eller desinformationskampanjer pågår exempelvis nu mot höstens militära storövning Aurora. Däremot är fredsrörelsen (som vanligt) tyst om den ryska storövningen Zapad.
En svensk anslutning till ett kärnvapenförbud, som trätt i kraft, skulle sätta ett vapen i händerna på vänstern och den s.k. fredsrörelsen som – med viss formell rätt – skulle komma att hävda att Sverige inte bör samarbeta med stater som bryter mot internationella överenskommelser inom ramen för FN.
Den s.k. fredsrörelsen skulle naturligtvis inte acceptera att Sverige byter ut samarbetspolitiken mot ett kraftigt upprustat nationellt försvar (om ett nationellt försvar över huvud taget vore möjligt).
Utrikespolitiskt
Östersjöområdet utgör nu ett spänningsfält med fokus på de baltiska staternas säkerhet. Härtill kommer att Ryssland av allt att döma strävar efter att kunna etablera Östersjöområdet som ett sanktuarium – d.v.s. ett skyddat område där man bl.a. kan uppträda med fartyg beväpnade med långdistansroboten SS-N-27 Sizzler.
Det råder emellertid en ömtålig stabilitet i området tack vare Natos närvaro till havs, i luften och iland i de Baltiska staterna. Sveriges strategiska roll som innehavare av Östersjöns längsta kust och Gotland – områden varifrån förbindelserna mellan de Baltiska staterna och Västeuropa samt Atlanten kan behärskas – behöver inte utvecklas här; den är väl känd. Men Sverige är också en destabiliserande faktor genom sitt svaga försvar och vacklande hållning till Nato. Om Sverige skulle ratificera avtalet så riskerar två saker att inträffa:
- Vårt samarbete med Nato/USA försvåras dels beroende på inrikespolitiska strider (se ovan) och dels eftersom vi har biträtt ett beslut som är ägnat att försvaga alliansens försvarsmöjligheter.
- Vi öppnar för påtryckningar från Ryssland som en konsekvens av ovan.
Det bör i detta sammanhang understrykas att Ryssland under senare år har utnyttjat kärnvapen på ett nytt sätt. De har gått från att vara rena avskräckningsvapen till att bli medel för ryska påtryckningar och hot (exempelvis hotet att förinta den danska flottan om Danmark skulle gå med i Natos försvar mot ballistiska robotar). Man rör sig fortfarande inom det strategiskt virtuella området men har övergått från en ren defensiv till en hybridstrategi av defensiv-offensiv karaktär. I en sådan utpressningssituation är Sverige beroende av att Ryssland uppfattar att Sverige sannolikt står under USA/Natos kärnvapenparaply. Skulle Sverige ratificera kärnvapenförbudet så minskar denna sannolikhet drastiskt ur ett ryskt perspektiv och Sverige står då mer öppet för hot underbyggda av kärnvapen.
Konsekvensen blir att Östersjöområdet destabiliseras och att Sverige riskerar att hamna i det som under det kalla kriget kallades ”finlandisering” – kort sagt, vi skulle förlora vår säkerhetspolitiska suveränitet.
Allmänstrategiska synpunkter
Det har skrivits många böcker om kärnvapen och deras roll. Det finns här inte plats för en ens tillnärmelsevis komplett analys (den intresserade kan exempelvis läsa François Géré och Lars Wedin, La politique, l’état et la guerre som kommer på Nuvis i höst).
Kärnvapen är ett politiskt vapen – det är inte avsett att användas i praktisk krigföring. Det verkar genom sin enorma förstöringspotential. ”Strategiska spelare” som Putin och Kim Jong-Un och i viss mån Trump spelar i närheten av denna tröskel – något som kallas brinkmanship. Men tröskeln mellan konventionellt krig och kärnvapenkrig är ogenomtränglig; ingen stat vågar på allvar gå över denna. Kärnvapen verkar därför som ett lock på konflikter mellan kärnvapenmakter. Att det är så visas av att ingen på allvar har diskuterat Putins kärnvapenhot mot bl.a. Danmark och de Baltiska staterna.
Nu kan det naturligtvis sägas att en herre som Kim Jong-Un är så oberäknelig, så hänsynslös att han är beredd att offra sig själv, sin familj och resten av sitt land i en kärnvapenduell. Men det är i verkligheten knappast troligt. Om inte Sydkorea var skyddat av USAs kärnvapenparaply vore däremot risken för ett förödande krig långt ifrån försumbar.
Denna återhållsamhet speglas inte minst i den konflikt mellan Kina och USA som utspelas i, framför allt, Sydkinesiska havet. Båda parter ”gestikulerar” men är samtidigt återhållsamma. Kina använder exempelvis företrädesvis sin kustbevakning och sin fiskeflotta (en sorts fiskande milis) i konfrontationerna med US Navy, vilket ger en lägre upptrappningsrisk än Navy mot Navy.
I en kärnvapenfri värld skulle dessa återhållande faktorer inte finnas. Precis som i upptakten till första världskriget skulle upptrappning mötas av upptrappning tills det totala kriget var verklighet – Clausewitz absoluta krig som ”för begreppet krig till dess yttersta gräns”. Ett konventionellt storkrig på exempelvis europeisk mark skulle få fruktansvärda följder.
Men, säger ”fredsivraren” det skulle (nog – vi kan ju inte veta) inte bli så utan världen skulle bli fredligare. Den franske filosofen Blaise Pascal (1623-1662) diskuterade ett motsvarande problem nämligen gudstro och frälsning i det eviga livet. Om jag satsar på att Gud inte finns och det visar sig, efter ankomsten till andra sidan, att jag hade fel – Gud fanns – så har jag förlorat min frälsning. Men om jag satsar på att Gud finns så får jag alltid rätt: antingen finns han och jag når frälsningen men om så inte är fallet så gör det ju ingenting.
Nu är risken för en total kärnvapennedrustning inte särskilt stor. Det enda som kommer att hända om Sverige ratificerar avtalet är att vi riskerar att alienera våra vänner och underlätta för vår ryske granne. Vår utrikesledning riskerar också att framstå som naiv och okunnig.
Kanske kan Världen utvecklas till en punkt där det inte längre finns några krigsrisker. Då kommer kärnvapnen att försvinna som en konsekvens härav. Men dit är det just nu oändligt långt.